“Varning, gubbe på ingång…”
“Nåja, så snabb verkar han inte vara” hörs det från annat håll.
Sen går det på sådär. Korparna. De hånar mig. Hånkraxar. Känner sig säkra här i storskogen. De bor här. Jag är på besök. Jag gillar korpar. Gillar att man ser mer av dem. jag vet att de inte menar så illa med det där.
Solen lyser. Det är skönt att gå här. Att kasta bort en timme på det här. Den som stärker. Som hjälper tanken under resten av dan. Allt sitter ihop. Hör samman. Jag vet ju det. Annars är jag mest huvud. Kroppen har fått ta många smällar. Blivit eftersatt. Så borde det såklart inte ha varit. Men det blev så. Promenaderna är eftergiften åt det där. Egentligen är de påtvingade. Av läkare Monica. Högt blodtryck konstateras. “Ut och gå”. Och jag gick. Fick det i blodet. Fick ner blodtrycket. Ja då i alla fall. Nu räcker inte promenader för det där. Det behövs tabletter. Varje morgon. Promenaderna är mest för välmåendet. För att orka tänka.
Jag tror förresten att Monica stack till s:t Monica. Rätt person på rätt plats. Liksom. Om hon blev kvar har jag ingen aning om.
Tystnaden råder här i huset. Jo kaffebryggaren puttrar, några datorer susar sitt sus. Men annars är det tyst. Men tystnaden skrämmer inte mig. Visst, jag längtar efter larmet ibland. Neon, larm och avgaser och folk som tycker att man skall rusa i rulltrapporna. Men det är framförallt i tystnaden och lugnet jag helst bygger mitt bo. Där tankarnas maskineri får ro att just tänka.Vad det nu skall spela för roll. Om en sådan som jag funderar. Rösten tillhör de snygga och de som skriker.
Men också idag känns det gott att leva. Det är märkligt. Hur det alltså kan vara så. Ja har inget av det där som folk längtar efter. Eller de de tror de längtar efter. Ändå känns det sådär. Underligt är det.
Det är värme där ute. Det håller i sig. Det smälter. Man väntar på bakslagen som alltid kommer. Men det hindrar såklart inte att man njuter av det som är nu. Förbered dig för morgondagen men lev nu.
Kaffe hälls upp ur bryggarens kanna ner i en kopp. Den lortiga. Men som är ny för veckan. Ny i anglosaxisk vecka. Åtminstone det.
På promenaden hör jag åtminstone tre Amerikaplan susa iväg mot landet i väster. Jetströmmarna far fram där uppe nu ovanför oss tydligen. Bränslebespararna. Det har varit så ett tag. Storcirklar med kurs mot olika städer i USA. Människor med drömmar som trängs i aluminiumtuber. Folk på väg hem och folk på väg bort. Jag skulle gärna följt med. På en resa utan mål och slutpunkt. För att träffa dem man inte vet finns. Resande handlar ofta om att träffa nya människor. Inte bara om att se nya platser.
Men nu så. Orden tar slut. Jag har annat jag vill göra. Idag skall säcken sys ihop.
