Gävle. Besök på klinisk neurofysiologi på programmet. Tågresa ner på skattebetalarnas bekostnad. Ja hem med senare. Det sämsta med kollektivtrafik är att man alltid måste vänta. Så jag kommer två timmar för tidigt. Hade jag tagit det senare tåget hade jag kommit för sent. Men om allt stämmer skall jag hinna precis med ett tåg tillbaks vid tvåtiden.
Sköterskan är hitflyttad Slovak. Man, också Slovak, civilingenjör, ett barn. Trevlig. Bott här i åtta år nu. Ja deras livshistoria innehåller såklart mer. Men den tänker jag såklart inte berätta här. Men det glädjer mig att få den berättad för mig. Att få min nyfikenhet stillad. Den jag känner för alla människor jag möter. En sjukdom det där såklart. Nyfiken i en strut.
Denna kvinna fäster hur som helst elektroder på armar och händer och kör 100 mA genom alltsammans och fingrar rör sig, händer skälver ja och det händer allt möjligt. Jag känner mig aningen robotifierad. Med rätt styrning skulle hon kunna få mig att gå fram till någon och strypa den personen mot min vilja då? Troligen.
Det svider till ibland. Som när man tar där på fel grej hemma på labbänken. Men är överlevnadsbart. Fast 100 mA. Jag vet ju att 10 mA kan ge hjärtflimmer. Vänsterhanden i fickan och allt det där.
Det tar en dryg timme och lite till. Extratid tar det eftersom jag är så jävla nyfiken. Såklart. Så ut därifrån kommer jag tio i två. Tåget tillbaks går tio över två. Så iväg. Rask promenad. Stora kliv. Jag ser tåget fara iväg när jag svänger in på gatan mot järnvägsstationen. Osis. Två timmars väntan igen. Jag hade väl egentligen inte väntat mig annat. Det här var anledningen att jag åkte bil till Ljusdal. Bussen hem hade jag missat nu. Det är nu det börjar regna…
Ja det är som det är. Allt skall upprepas. Mer väntan. Jag skall opereras här två gånger vad det lider. När kön ringlat sig framåt. Jag behöver bara komma in genom dörrarna där på Gävles stora sjukhus för att på allvar fundera på om jag skall avstyra allt det där. Vilken jäkla värld det här är. Trevliga människor finns det gott om, javisst. men sjukhusvärlden… Deprimerande är bara förnamnet.
Men väntan nu alltså.
Nu har jag såklart tid att tänka på resultatet av undersökningen. Ja det kommer först om två veckor. Uppsala skall titta. ALS, Parkinson, eller bara gammal ocool gubbe är väl möjliga resultat. Man vet ju vad man hoppas på själv. Lär väl få höra en dag. Gör jag inte det så är allt som vanligt.
I regnet tar jag en promenad till Max, Tar en hamburgare. Halloumivarianten eftersom jag är vegetarian. Såklart. Äter långsammare än det egentligen går att äta en hamburgare, vandrar tillbaks genom stan. Två timmar fördrivna till något skrotupplag där de får ligga och rosta till nanosekunder. Onödigt eftersom jag gärna använt mig av dagens fyra bortkastade kvalitetstimmar till låtsasjobb.
Men tåg kommer. Hemåt. Tre kvinnor i sätena framför mig förfasar sig över arbetskamrater med slöjor. Jag vill resa mig och säga att det inte var så länge sedan deras medsystrar inte kunde ha byxor på sig. Det krävdes starka kvinnor som vågade ta på sig sådana för att byxor på kvinnor skulle bli den vardag det är idag. Samma sak med slöjor. De kastas om de behöver kastas och gör det av dem som bär dem.
Skitkärringar. Men “negerboll” säger de inte. De är väl inte rasister för tusan.
Tågvärden är helt fantastisk på tåget. Pratar vänligt med alla. Ja extremt proffsig, som om det här var en scenshow. Han åker rakt in i min samling av människor som gör extra bra ifrån sig i vardagen. Tror jag skall skriva till x-trafik också och tala om hur jag upplevde resan hem. Fantastiskt med människor som gör mer än man förväntar sig att de skall göra. Som tar sig tid med den där gamla damen som är lite förvirrad eller som glädjer dem som kanske har det här som den enda direkta kontakt med en annan människa de har den här dagen. Applåder! Stående ovationer.
Ja hem kommer jag lagom till Rapport. Alltid något kan man tycka. Kvällspasset är obrutet. Det kan åtminstone bli lite låtsasjobb även idag. Man får väl se hur länge man orkar innan alla möten under dan kommer ifatt en.
