Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge
Det låter inte så roligt. Östberlin, DDR, strax innan muren faller. Ja och det är inte så roligt. Den här boken är verkligen så grått dyster som man kan vänta sig av en sådan spelplan.
Men så ändå. Den har något. Människorna. Ryssarna som flyttat till Tyskland. Tyska kommunister som flyr till Mexiko efter kriget och sen återvänder för att bygga det nya Tyskland. Drömmarna. Byråkratin. Medaljerna till de upphöjda. Hur åt helvete allt ihop går. Borde man inte förstår hur fel allt är? Långt tidigare. Är man helt enkelt för bekväm i sin upphöjdhet för att förstå.
Den blandar åren friskt. Ett kapitel 1968. Nästa 1951, Nästa 2011. Olika människor. Ja och så håller det på. Jag som har svårt med namn har det inte lätt. Det finns släktband. Jag lyckas inte få ihop dem alla förrän mot slutet av boken. Men sammansatt är allt det där ett rätt spännande grepp. Det blir som när man flyttar till ett nytt ställe. Man gör kopplingarna mellan människor långsamt och efter tid.
Ja jag gillar den här boken. Fast mot alla odds. Läs.
Alla andra böcker jag läst finns här.