Balansen

Låtsasjobbar. Låtsasjobbar in en låtsasjobbardag. Valborg. Ja det var alltid borgligheten som kallade Valborg “Valborg”. Vi arbetare sa bara “sista april”. Det var få som hade mössor bland arbetarna. Det fick duga med en keps. Kanske är det därför jag heller aldrig köpte mig en studentmössa. För att det är en klassmarkör. Inte bara en “nu jäklar festar vi utav bara helvete” markör. Man borde köpa sig en keps.

Fast å andra sidan läste jag ju in det där gymnasiet på en vuxenskola. Också det är väl ganska mycket arbetarväg att vandra. Det fanns inte många högborgerliga där heller.

Efter Valborg första maj. En dag som för mig inte betyder mer än att det är en ledig dag. Det känns så förbannat gammal och förlegat det där med att stå i armkrok och sjunga internationalen. Dessutom när det är mest finare folk som står och sjunger. Ja och några gamlingar såklart, japp sen några som inte fattat att det är en ny tid nu. En tid där man måste handla istället för att sjunga uråldriga sånger. En tid när man måste försvara det som stora män och kvinnor skapat genom att våga gå vägar som ingen annan vågade gå.

Ja jag pratar om Sveriges balansakt på den där knivseggen mellan socialism och kapitalism. Kan vi behålla den balansen kan vi fortsätta att bo i ett av världens bästa länder. Ramlar vi över åt endera hållet är det slut med allt det där. Det här blir ett skitland. Det är det inte nu. Icke. Fast en del gärna vlll skrika det i megafoner.

Man behöver bara räkna ihop M och SD röster för att förstå att vi är nära en avgrund som är djupare än att ljus kan nå ner i den. De rädda och de sigsjälvupphöjande. Bevare mig för dem båda.