Hon kysste henne, Det var så förbjudet så egentligen borde det inte hända. Hon borde ha förhindrat det. Men det var över nu. Så hade hon verkligen kysst henne? Hon ryggade tillbaks naturligtvis. Ville kanske inte bli kysst just nu, eller kanske inte bli kysst av en kvinna, eller av den här kvinnan. Men kyssen brände på hennes läppar. Hon såg på hennes som satt mitt emot. Ljust, verkligen ljust, blonderat, rufsigt hår. Rödmålade läppar. Gröna ögon. De grönaste ögon hon någonsin sett. Ögon med en intensiv blick som lite retfullt var riktad rakt in i hennes blå. Utmanande. En mörkblå klänning. En ljus kappa. Smal. Långbent. Så som hon hade velat se ut själv. Läderstövlar. Högklackade. Svarta. Såg på handen med ringen som närmade sig hennes. Guld. Inte en förlovningsring. Inget annat heller. Bara en ring. Långa röda naglar. Smala fingrar. Sensuella. En hand som las ovanpå hennes där på bordet. Smekte den försiktigt samtidigt som tåget bromsade in. En väntade hand, avvaktande och sen borta. En kvinna som reste sig. Inte såg sig om. Gick av tåget och lämnade henne ensam kvar. Ett tåg som satte sig i rörelse igen. Två blicka som åter möttes. Ett par hos en sittande kvar i sin stol och ett par gröna från en långbent blondin på perrongen. Ett tåg som bryter blickar med rörelse. Kvar, bara en hand som har värmen från en annan hand som ett minne i sig och läppar som lärt sig längta efter något mer.