Kaffet smakar för jävligt. Men det är ju ingen nyhet. Man dricker ändå. Grimaserar. Skrynklar ihop sitt ansikte.
Fiber är på igen här i byn. I princip enligt den ursprungliga tidplanen. Några hushåll kommer inte att få eftersom det saknas tillstånd från Trafikverket för att gräva. “De hushållen kommer att meddelas per brev.” Alltså, får jag ett brev från Ljusnet de närmaste dagarna så då jävlar kommer jag att bli Trafikverkets hatare nummer ett. Men all and all bra såklart. Slangarna är redan på plats faktiskt. Snabba ryck. Dock ej nedgrävda. Såklart. Då, om de gjort det, gick det lite väl snabbt.
Måndag. Lite av favoritdag eftersom det finns många dagar att leverera låtsasgrejer på. När tisdagen är här börjar man redan där känna av att veckan inte kommer att räcka till för så mycket låtsasjobb som man trott. ALLA veckor är för korta.
Helgerna med om man tänker efter. Jag har lugnat mig med åldern. Förr fick de gärna gå så snabbt som möjligt så att man fick återvända till uppgifterna. Ja om sanningen skall fram så var det väl sällan så mycket helgledighet över huvud taget. Utom då den heliga fredagskvällen. De har alltid varit helig och fri med några få extremperioder då även dom har rykt.
Folk runt omkring mig börjar pensionera sig. Jag har svårt att förlika mig vid att vara i den här åldern. Det känns ingen skillnad mot fyrtio, trettio. Jo jag är kanske lite mindre intensiv. Men det är snarare av godo. I TV soffan har jag inte länge ett kollegieblock och en bok med mig t.ex. Förr var det oftast där som idéerna skissades ner. Långfilm och flöde i huvudet. Inga problem att låta båda elva. Jag kan känna suget efter det där ibland nu med men skjuter undan det. Har mer behov av den där återhämtningen. Men åldern alltså… Den fungerar inte att ta in. Ingen del av mig känner sig sådär gammal som jag tydligen är.
Men man är de fakto sådär gammal alltså. Måste ju anpassa sig åtminstone lite. Främst för att inte bli helt löjlig. Ja och jag försöker. Så gott det nu går.
Åtminstone känns det skillnad mot tjugo. Alltid något.
Har man stålar kan man göra precis vad som helst och ändå behålla värdigheten. Jag upplever det i helgen. En till synes urkorkad snubbe, gör inte det han skall, kastar iväg en jävla massa pengar på skithögen, kör vidare och är fortfarande gud. Det här att göra rätt och riktigt (“göra rätt för sig”) och vara ärlig verkar vara såå jävla ute. Man ser väl det bland politikerna också. Var finns integriteten? Var finns ideologierna? Alla snor åt sig så mycket det går till sig själv och skiter sen i alla andra. Familjemedlemmar emellan också numera. Det är bara genomleva vilken jävla bouppteckning som helst för att se det.
Trött på ett samhälle utan visioner, integritet och ideologisk övertygelse.
Kanske är det just där jag skall söka mitt gamla jag. Kanske är det helt enkelt ute med sådant där.
