Såja, en dag, en bra dag, eller snarare är det väl så att jag inte hunnit tänka efter, fast blått, djupblått, det värker inuti, men det är där i det där jag jobbar som bäst, så nöjd. Konstigt.
Men lunchen ute är såklart höjdpunkten. Ja fiberbrevet kommer såklart inte långt efter som höjdpunkt. Annars tyst här på kullen. Jag pratar med katten. Som inte svarar. Pratar med björktrastarna. Som faktiskt verkar lyssna. Jag pratar med hackspetten. Som skiter i mig. Någon björn syns inte till här. Hade den gjort det hade jag sjungit för den. Sist jag sjöng offentligt kräktes hunden. Kanske skulle funderat på att prata med den också förresten. Varnat för skyddsjägare.
Livet tuggar alltså på här uppe på kullen. Stenar har lagts på andra stenar också idag. Livet, som känns kort, har ätit upp ännu en dag.
“President KD” pratar “fritt” i en kvart före Rapport. Det är hemskt tamefan. Vad håller på att hända med det här landet?
Jag har Lundell kvar där uppe. Den är tjock. Jag hinner några kapitel per kväll. Det blir ändå ett gäng kvar. Gnälligt just nu. Ungefär som här. Men jag läser vidare. Kanske som straff för det jag skriver här tänker jag. Men nattöppet fönster, den boken och sömnen helar mig. I morse vaknade jag till fågelsång i trädet utanför det öppna fönstret. Jag kan omöjligt tänka mig ett uppvaknade som kan vara bättre än så. Att de första man hör i en ny dag är en fågel som spelar i ett träd utanför ens fönster.
I nästa liv skall jag bli fjäril. Ja jag tror jag har nämnt det här förut. Men det är inge brådska. Jag behöver lite mer tid att träna in det där fladdrande sättet på. Larv och puppa delen klarar jag. Men finalen, metamorfosen och sen fjärilstiden, känns som en viktig del i det där. Efter det kan jag återfödas till lastbil eller vad som helst.
Jag ger mig med det för idag. Seglar iväg upp för trapporna. Hoppas på en ny dag imorgon. Sol utlovas. Hoppet.