Det var en spelning. Lokalt. På hembygdsgården i Edsbyn. Föga anade jag då att recensionen på den spelningen i stort sett skulle beskriva hur mina gärningar skulle uppskattas också under resten av mitt liv.
Jag minns just den här spelningen, inte därför att jag gav allt, det gjorde jag varje gång, som om mitt liv hängde på det här, ja och det gjorde det väl på sätt och vis, nej, jag minns den för att jag under långa partier där på scen inte ens såg publiken för att det svartnade intensivt för ögonen. Jo jag gav allt. Ner på golvet med gitarren upp i luften och upp igen och allt det där andra springandet. Men jag sjöng också. Skrek snarare. Det skulle höras också över uppskruvade förstärkare. Gör man gymnastiska övningar så kräver systemet extra luft. Men det gör sjungandet också. Hjärnan meddelar: “Syre tack.” “NU!”. “Annars stänger jag av!”. Men jag sjöng på fast jag alltså egentligen behövde andas. Det var ju det det handlade om. Det svartnade för ögonen av syrebrist i huvudet. Allt eller inget. Det fick gå som det ville.Texterna satt. Ackorden satt. Men systemet höll på att kollapsa.
Ja en sådan där spelning. Man släpade grejer några timmar. Soundcheckade, spelade den där låten, väntade, släpade grejer några timmar igen. Här inför en sittande publik. Fördelen är att den (oftast) sitter kvar oavsett vad den tycker om framträdandet. Många andra gånger är lokalerna tomma. Det finns stora kända artister att lyssna på på andra scener. Ja och vi är ett hårdrockband i en värld där alla vill ha dansband. Låt vara att alla säger sig ha varit hårdrockare på sjuttiotalet om du frågar idag. En hemlighet de bevarade väl då.
Nejdå recensionen var inga problem. Det var sådär det såg ut. De enda riktigt bra recensioner vi fick var nog de vi fick under en rockgala ungefär i samma tid. Troligen därför att vår trummis kände de som skrev. Det var såhär det vanligen såg ut.
Men det här var en bra spelning. En av de bästa. Det är därför jag minns den. Allt satt. Tre snubbar på en scen var en logisk enhet. Ett. En obeskrivlig känsla. Underbar känsla efteråt. En cigarett, längtan efter nästa spelning.
Det där svartnandet för ögonen var sällan ett problem. Det hände nästan alltid när vi spelade. Jag var 192 cm lång, vägde 77 kilo och bara nitton år. Hade växt fort. Dragit iväg. De flesta ungdomar upplever väl det där i den åldern när man reser sig för fort.
Men de där orden i den här recensionen alltså. Jag kom på det i duschen idag. De kan gälla för allt annat jag gjort i livet också. En profetia. Jag har gett allt. Om det gått att göra det. Ibland sitter man ju fast i olika strukturer och kan inte gå för fullt. Lider. Avslutar snarast sånt. Letar upp nya positioner där det går att släppa på, ge fullt. Men ger allt alltid annars. Alltid! Hade du sett mig på den här scenen så hade du förstått att det var så. Det här var inte vår publik. Kanske fanns någon annan enstaka vänlig själ med i den förutom trummisens mamma, jag vet inte, men annars var nog de flesta där för att avlyssna andra (mjukare) artister. Men ge allt. Då med. Självklart. Det är det som är jobbet på scen. Glädjen också. Åtminstone jag älskar det jag gör. Tanken.
Men grejen är att det inte är på scen som jobbet som artist finns. Scenen är belöningen. Före det är det vardagar i träningslokaler. Flickor drar. Flickvänner kräver tid. Det finns så mycket annat roligt att göra. Men skall man bli bra måste man träna. Men ofta satt jag där själv i repan. Ville kanske för mycket. Andra som ville annat.
Olika band är sällan demokratiskt organiserade. En del band kanske klarar det. Men oftast är det bara något man säger utåt. Nästan alltid är det någon som dirigerar. Som har den konstnärliga ambitionerna och ledarrollen. Är det inte så så blir det liksom ingenting. Jag var den personen i vårt band. Jompa, kompis, var det i ett dansband. Några år tidigare (det är konstigt när man tänker tillbaks på den här tiden för de är så få år, men så mycket hände, en sån viktig del av livet), spelade Jompa i bandet från den där byn strax utanför vår. Vi skulle slå oss samman. Men det gick såklart inte. Jompa och jag var som olja och vatten. Vi kunde inte arbeta ihop. Vi ville båda för mycket. Det var allt som gällde. Så vi delade snart på oss. Det gick inte att spela ihop. Jompa gick mot dansmusiken, jag mot egenskriven hårdrock. Dansmusik var lukrativt under den här tiden. Efterfrågad. Marknaden skrek efter den. Man kunde spela varenda helg. Dar iväg på turnéer, spela på Ålandsbåtarna. Detsamma gällde såklart inte hårdrocken.
Men man kan göra saker i livet med övertygelse eller så kan man ge upp den och kompromissa. Så var det för alla dansbandsmusiker som jag kände. De gillade och ville spela annan musik. Men spela var viktigast, därför fungerade kompromissen dansmusik. Pengar, spelningar, flickor. Japp i den ordningen.
Själv var jag alltså mer som indianen. Kompromisslös. Fast i min övertygelse om den rätta vägen. Vi vet hur det gick både för indianerna och för mig. Ha ha. Men integritet är ändå integritet. Också i tider när alla är till salu. För lla är nästan alltid till salu. Det är bara priset som skiljer.
Men Jompa hade också något annat som jag inte har haft. Folket följde honom. Jag fick gneta och dra i mina bandkompisar för att få till träningstid, Jompa följde man med självklarhet och smidighet. Han var en Steve Jobs och jag var väl mer en Steve Wozniak. Om ens det. Det finns en respekt. Men det spelar ingen roll hur många rätt man har, det finns ingen som lyssnar ändå.
Ja och när Jompa och bandet spelade på samma ställe som ovan samma år då var det såklart andra tongångar
(Nåja “popband”…) Men såklart värda det där.
Men allt som allt sammanfattar de där recensionsradera alla ansträngningar jag gjort i livet. Det har bara varit “uppskruvade förstärkare” egentligen. Varesig det gällt musiken, fysiken, fotograferingen, VSCP, företagandet, eller annat jag lagt min själ i. Jag har aldrig lyckats få med mig folket som Jompa gjorde. Ibland skulle jag vilja veta sanningen om varför det blev så, varför jag inte kunnat det, men är inte säker på att jag orkar höra svaret. Sanningen. Bäst att inte fråga. Troligen.
Jodå, jag har känt en lycka i det jag gjort. Att gå min egen väg. Det må vara bara “uppskruvade förstärkare”, men där i tonerna från de där skrålande burkarna finns också delar av min själ. Utdelad för att jag tror på det jag gör av hela mitt hjärta och alltid trott just på det viset, och är villig att ge ut delar av mig själv. Om det inte känns så, då slutar jag. Gör inte mer. Ingen tvekan där. Men värt något? Antagligen inte.
ps Jompa är död nu sedan några år. Vi var så lika så att vi inte kunde jobba tillsammans, men var vänner ändå. Han fick ett hårt liv. Jag saknar honom. ds