Det är ganska underligt egentligen. men ofta är det just det där att vara en underdog, att inte ses, att det är just det som är själva drivkraften. När det där blir som tydligast, japp, det är då som jag jobbar som hårdast med VSCP. Ett drag av självplågeri kanske. För om jag minns rätt så kändes det sådär i replokalerna på 70-talet också. När man satt där själv. När bandmedlemmarna sa “jag orkar inte idag”.
Oftast bryr man sig såklart inte alls. Det är liksom ingen ide. Det är så jävla många tomma tunnor som skramlar där ute så det vore ändå omöjligt att göra sig hörd i allt skrammel. Alla har ju den där lösningen som skall bli världsstandard. Alla är så jävla stora och bäst. Ändå har VSCP överlevt så många av de där som slog sig för bröstet förr. Det får en att undra. Varför försvann de? Var är de? Vem öppnade tunnan och tittade efter vad den egentligen innehöll?
Det är med den känslan jag går ner för trapporna idag. Twitterläsandet förstärker den. Jo, jag flyttar bara manualer till Markdown och GitBooks. Inget märkvärdigt, inget som ger priser och ovationer. Men sådant som måste göras. För det ser ut så i nästan allt, större delen av tiden sitter man med trivialiteterna. Dom där genidragsgrejerna är överstökade på några minuter. De är dessutom få. Trivialiteterna däremot. De är många, de tar tid, de kräver sin man/kvinna.
Så sten på sten. Vädret är vackert. Det är inte alls så dumt att leva. Jag jobbar på. Underifrån. Men “uppåt”, ja, det vete fan.