Frågan igår vid pass tolv var om man skulle bära in växter eller ej. Men med is i magen fick de stanna ute och det gick ju bra synes. Ja om sanningen skall fram så var det kanske en hel del trött Hedman inblandat också i det där. Men tur. Nya växter växer nämligen inte på träd. Liksom.
En till järnnatt i natt. Nya beslut.Då.
De jag känner är i Sölvesborg. Sweden Rock. Var skulle de annars vara? Liksom.
Själv har jag aldrig varit där.
Åtminstone inte när Sweden Rock har infunnit sig.
Synd.
Liksom.
Men K och jag har ätit en pizza i Sölvesborg.
Den smakade gott.
Kan jag meddela.
Det blåser. Någon väderstation har jag inte fått upp ännu. Att det skall vara så svårt? Mycket svårare än vad jag trott. Men det är en massa annat i vägen. Det är en hel del som liksom måste fixas. Som inte fixar sig själv. Och i allt det där finns någon slags prioritetsordning. Ja och i den hamnar väderstationen och andra roliga projekt långt, långt bak.
Jag inser ju också jag att man borde ge upp. En hel värld står ju dessutom och skriker det åt ens håll. De flesta i min ålder har gett upp för länge, länge sedan. ja faktum är att majoriteten gav upp i trettioårsåldern. “Varför skall man drömma liksom?” Så i det fallet finns det väl inget att skämmas för om jag flämtande lägger mig ned. Jag har i alla fall försökt.
Ja det är sådär jag tänker igår när jag tröskar igenom dokumentation. Flytar från Dokuwiki tiill Markdown. Det är trist, URTRIST!!!, så jäkla trist och mekaniskt att jag håller på att gå sönder. Femte dagen. Det är mycket kvar. Det finns varesig lön eller klapp på axeln att vänta när det är klart. Bara mer saker att fixa. Med samma premisser. Inte konstigt att tankarna går åt det där hålet. Man kunde vila. Läsa böcker. Göra musik. Gå på skogspromenader.
Istället.
Fast jag skulle nog falla ihop av uttråkning då. Japp, Troligen. Om jag inte fick följa och leva en av de där visionerna som bär mig.
Så jag fortsätter.
Timme efter timme.
Sten för sten.
Det är konstigt.
Liksom.
När jag jobbade som lärare kom jag hem på kvällarna. Käkade lite. Planerade morgondagen om det behövdes. Rättade prov ibland. Sen låtsasjobbade jag med VSCP till tolv eller ett. Det finns en märklig kraft i att vilja åstadkomma något. En kraft som är svår att förklara. En energikälla.
Fast galet såklart.
Men det är inte de som tittar på tv som förändrar världen.
Å andra sidan gör de flesta av dem som inte gör det heller.
Såklart.
Men just det handlar ändå mest om att ha folk runt omkring sig som lyfter och stöttar.
Det där om den starka ensamvargen är bara en myt. Uppfunnen och påkommen av vargen själv.
Alla försöker försvara sitt existensberättigande.
Fast vi bara är som myror i en myrstack för den utomstående betraktaren.
Det är lika svårt att se på sig själv som en av dem som att se sig själv i spegeln och förstå att man inte kommer att finnas med i världen för evigt.
Vadå, tar det slut liksom?
Synd!
Det här som var så skoj.
Ja ibland…
Men musik, musik maestro, låt Spotify fylla rummet med musik från de som skapar. Japp Spotify är ungefär bara som en lastbil. Levererar varor. Inte mer. Inte så jävla märkvärdigt om man tänker efter. Fast bra. Japp som lastbilen.
Nu så. Det får vara nog. Dokuwiki -> Markdown. Man kan ha roligare. Jag lovar.