Jag promenerar.
Om morgonen.
Som det första jag gör.
För att orka senare går jag mig trött nu.
Upp på berget.
Det älskade berget.
Det som heter Örnberget, men där vår del kallas Brattberget (“Brantberget”).
Ut på ängen där arbetsamma generationer före oss brutit mark. Att vandra genom havet av midsommarblomster är som att vaken vandra in i dröm av blommande blommor.
Granskogen som vakar mot vårt hus är som en mur mot fienden. Ger trygghet åt oss som bor här.
Just här.
Elljusspåret. Japp, LED belyst. Det finns också här ute på landet nämligen.
Många steg har gåtts här.
Många har sprungits.
Många mil har skidats.
Litervis med svett utsöndrats.
Tele2’s mast kom upp för några år sedan. Den har en fläkt uppe i toppen som låter för jävligt. Varför i helvete då? Telias mast strax bredvid är helt tyst. Ja förutom sommarvindar genom mastspjälverk då såklart.
Gärsgården är nog den sista.Det kommer knappast vara någon som sätter upp en ny just här. De hör hemma på Skansen numera. Det är bara här som den finns på riktigt och gör sitt jobb numera.
Jätten ligger kvar sedan Annandagsstormen som vrålade över berget för några år sedan. Den var inte den enda som föll. Nu ligger den där den ligger. Som ett minnesmärke över den där natten när man fick höja rösten för att kunna höras också inne. Sov gjorde man inte. Inte en blund.
Så hemma igen.I huset som håller på att vakna. Inget är märkvärdigt. Bara vanligt. Det är gott nog. För en sådan som mig.