Halsbränna. Det är så dagen börjar. Det var länge sedan jag hade just halsbränna. Fullständigt oklart varför just denna morgon. Men Samarin. Följt av kaffe. Sen. Ingen halsbränna. Vilken av produkterna som hjälpte låter jag vara osagt.
Att åka långt bort känns lockande. Långt bort. Där det finns hav. Hur är dock inte löst. Men trött så jag kan iof lika gärna stanna hemma. Det är fredag och grön IKEA-soffa väntar. Där kan man somna och förtränga den där längtan.
Om någon missat det så tycker jag det är rätt OK att Metallica fick Polarpriset. Nehej, du fattad det, OK…
Programmerarmusik!
Nästa vecka är det sophämtning. En vecka när det händer saker alltså. Inte ofta här. Ja sen midsommar på fredagen, och inte att förglömma att vända båten på torsdag. Klockan 12:07. Sommarsolstånd. Sen mörker. Där borta. Förhoppningsvis hinner man bada däremellan.
Veckan efter nästa får man väl ta igen sig.
Vila.
“Som ett pro”.
Snart klardokumenterat nu. Fast “klar” är ett stort ord. Man kan göra annat. Ett tag. Fast man återkommer alltid till dokumentationen. Om man inte skiter i den. Det kan man. Man kan skita i allt. Serrö.
Jag skall inte gnälla om min axel. Men kunde det. Det är långa körer till ljusa salar och grönklädda människor. Nej, det är ingen brådska.
Annan väntan pågår också.
1264 daga kvar.
Dag för dag, sten för sten. Men det finns ett slut. En del väntar hela livet. På att det skall börja. De flesta av de evigt väntande hör till den kategorin. Men en hel del väntar på det omvända också. Medan livet pågår här och nu står de där och väntar och väntar och väntar.
Men mat. Kanske kan det pigga upp såpass att man orkar med en, två, tre, fyra… rader till. Man får prova. Försöka. Det finns helt enkelt inget annat val.
Egentligen.
Liksom.