Det går lite sådär att jobba idag. Trist. Behöver får lite gjort. Men det kommer annat i vägen. Sådär som det är ibland. I Sverige. I livet. I midsommartider. 2018 och annars.
Men två matkassar är inhandlade. Beställda jordgubbar hämtade. Midsommaren kan komma precis när den vill. Jadå, precis hur den vill också. Inte fasiken är det så noga. Jag vill sova en skvätt imorgon på morgonen. Sen läsa en bok. Mer begär jag inte av Svensk midsommar. Nope, inte av Norsk eller Amerikansk heller. Om det nu vore sådana jag skulle uppleva i år.
Under en ganska lång tid fanns en mailinglista på nätet som hette “piclist”. Ja den finns faktiskt fortfarande ser jag, här. Men då förr, gissar på tjugo år sedan, levde den på sitt alldeles speciella sätt. Vi som fanns där var verkligen vänner. Människorna där (som fysiskt fanns runt om i världen) var också extremt duktiga. Hade man problem med något fick man adekvat hjälp direkt. Ja och man hjälpte själv till så gott man kunde när andra hade problem. Oftast var det en familjär stämning där. Alla var verkligen kompisar. Men som alltid när människor umgås så kunde det också bli hårda ord. Men som gick över. Men grejen här var att vi kom varandra verkligen nära och det där bevisas kanske bäst av en Australier från listan som reste runt ett år i världen med bara två betalda hotellnätter. Resten av tiden bodde han hos folk på listan. Vem som helst där skulle kunnat göra samma sak. Sådan var stämningen. Vänlig. Skojigt.
Men sen går åren och folk diffunderar iväg. Nya konstellationer bildas. Vi som höll på med VSCP i början hade en liknande närhet till varandra. Ja några har varit här och hälsat på. Ofta var det hårda diskussioner. Men också mycket känsla och vänskap. Det är inte alls samma sak idag. Folk är lojare och också de som fanns med i VSCP projektet i början har diffunderat iväg.Som helium ut i universum.
Trist tycker jag.
Fast mycket går i vågor också. QZ hade sin tid (KOM systemet). ABC-klubben sin. Compuserve hade sin tid det också (närmaste nod New York (uucp)). Liksom Fido. På alla plattformar har diskussionen Mac vs. PC förekommit flitigt. På alla har ALLA varit trötta på den diskussionen. På alla hittades livslånga bekantskaper.Många av oss hejar på varandra fortfarande när vi träffas på mässor och annat. Gråare nu. Men lika vetgiriga som då är allesammans.
Helger som midsommar, jul och nyår var alltid speciella under de där åren. Man fick massor av hälsningar och skickade själv massor. Det är lite tröttare på den där punkten numera. Terroristdåd och andra stora händelser kom en också närmare under de där åren. Just bara för att man alltid kände någon som bodde just där på platsen det hände, som alltså potentiellt kunde vara inblandad.
Men nu nollat. Ja och det är väl bra. Allt har sin tid. Man måste inse det. Speciellt i min ålder. Men jag saknar allt det där lite. Det måste jag erkänna.
Men nu så, två timmar tills vi kan börja tänka “helg” här i huset. Jo här skall det inte ens låtsasarbetas ikväll. Nähädå. Vila. Sova. Läsa gäller. Ha det gott alla!