Strax. Ja alldeles snart nu. Jag skall trycka på avknappen på mina skärmar. Släcka och gå hem. Upp för trapporna i mitt fall. Datorerna får snurra vidare. Suga i sig email och uppdateringar. Sådant som får vänta på interaktiviteten.
För bara två år sedan hade jag jobbat en sådan här kväll. För att det fanns så mycket kvar att göra och för att jag älskade det jag gjorde. Idag ger jag mig snabbare. Behöver vila. Men älskar fortfarande. Vill fortfarande. Har ännu inte gett upp. Och det finns fortfarande lika mycket att göra. Kanske ännu mer.
Numera har jag varken böckerna eller kollegieblocket och pennan med mig där uppe. Nope. En film får vara en film. Förr var jag alltid på. Alla kanaler öppna in. Att följa en film, fundera, skissa och vara skapligt social gick utmärkt. Inte nu.
Gammeln har tagit mig. Åtminstone delvis. Det finns de i min ålder som är “äldre” än mig. Men det finns de som är “yngre” också. Piggare. Olika är det. Är vi. Framtiden tillhör de unga. Har alltid gjort. Som sig bör.
Men det är som det är. Helg här på kullen from och med nu. Japp precis från och med NU!