Frasse, numera äldsten bland katterna, trampar runt redan vid halvfemtiden här på morgonen. Ja, han trampar inte runt var som helst och hur som helst. Allt är noga uttänkt. Fördel för (halkande) tassar med klor ute (det är halt) på mitt huvud. Han vet så väl vad som fungerar. Putta ned glasögon, putta ned telefon och fungerar inte det gå fram och tillbaks på huvudet på folk. Han vill ha mat såklart. Fast det finns mat upplagd redan. Men ny. Mer. Knäpp. Japp det har han blivit på gamla dar. Två katter kvar nu.
En timme senare är det lill-katten och jag som vandrar ner till låtsaskontoret. Hon är alltid uppspelt och vill ner dit först. Rusar ned för trappen och väntar vi dörren. Vi är arbetskamrater och kompisar. Men tålamodet är inte alltid det bästa där heller. En kvart senare har hon hoppat ut genom ett av fönstren. Katter har sitt att göra. Gamla ocoola gubbar har sitt. Ikväll är hon här igen. Sovandes.
Men att vakna halv fem när man kommer i säng efter tolv och där och då läst i sin goda bok en timme på det. Jag skulle behöva lite mer av den där vilan innan Frassekalabaliken. Men ibland får man inte det. Så är det bara. Man sätter sig i sadeln och rider iväg ändå. Fast man inte är en cowboy.
Får till mina script för VSCP eventen. Nu ändra på ett ställe och sen generera C-filer, JavaScript filer och dokumentation. Ja och med mera. ÄNTLIGEN får man ropa, för det här har varit planerat länge. Väldigt länge. Men saker tar tid. Alla fattar inte det. Många tror att man inte behöver arbeta ens. “Klart” bara flyger in i munnen på en.
Nu skall jag försöka få ut en release och sen ta semester. Japp, semester från ledigheten och ingetgörandet. Fast “semester” alltså. Som i “icke låtsasjobb”. Överlevde det där i fjol. Hoppas kunna överleva detsamma i år.
Vindbyar på tjugo sekundmeter hotar man med i morgon. En björk redan knäckt efter midsommarvindbyar här. Man får hålla i sig. Leta en hamn om man är ute och seglar efter Gävleborgskusten.Hissa Jolly Roger.
Kaffet smakar helt OK idag. Jag förvånad… Mycket!
Varmt skall det bli idag. Tjugofem. Ingen kan väl klaga på det. Hur skulle man kunna det. HÄRLIGT! Fast kallare redan imorgon. Men sen varmare igen. Torkan fortsätter. Japp, jävligt torrt är det.
Man skulle kunna vara i sitt hus i Frankrike nu. Stå där i köket i Bretagne och bre en fyrtiocentimeters macka av den där nyinhandlade pain richen som man nyss cyklade ner till byn och inhandlade på sin lite skraltiga och gnisslande handmålade röda cykel. Havet är lugnt. Vågor, små och lugna. Som väsendets, havets, hjärtslag, slår de mot land. Som om jätten just nu välförtjänt vilar. Den där man vet kan bli ursinning. Men som inte är det. Man tittar lite förstrött genom fönstret ner mot sanddynerna. Stranden nedanför huset är tom såhär tidigt på morgonen. Längre fram på dagen kommer den att fyllas av turister. Vandrare och badare. Flanörer rån stan. Ost. Felipe och Augustine uppe på berget ovanför byn gör den mest underbara krämiga ost som iof luktar kamel men smakar gudomligt, som vore den tillverkad för gudarnas bord. Man skär en tjock skiva. Lägger på brödet. Skivar sen en egen knotig och röd och solvarm tomat som man plockat ute på verandan nu på morgonen och lägger den på smörgåsen där ovanpå den gyllengula osten. Häller upp hett nyrostat kaffe i favoritmuggen. Den som varit med i trettio år. Reklammugg. Jobbmugg. Sen kall apelsinjuice i ett stort glas. Går ut i flippflops och sätter sig på verandan och tar in det där salta i vinden, den sälta som smaksätter Europeisk kust mot Atlanten och gör det på bästa sätt. Sätter sig under parasollet, det med blommor. Vinkar till England. Det som finns där borta, havet, horisonten, men som inte syns. Landet vill bort från gemenskapen för att de tycker de är bättre. Tar en tugga på mackan. Njuter. En ocool gubbe och havet. K har inte vaknat ännu.
Fast så är man då kvar här. I Los. Bra nog. Kanske. Kanske inte. Men OK. Så länge man har en baksida. Vänd mot skogen. Frihet.
Jag skall raka mig. Försöka komma igång. Leva mitt liv. Göra det så gott jag kan. Nope, jag kan inte leva upp till de där magrutorna som grabbarna har på kalsongbeställningssidan där jag beställer ett tolvpack. Jag har aldrig känt någon annan man som sett ut sådär heller. Måste kräva en del jobb. En hel del självupptagenhet. För att se ut sådär alltså. Som brudarna. Misserna. De man bortser ifrån. Yta. Inget att ha. Men man känner sig som en lysten gammal bög när man bläddrar bland sidorna och letar kalsonger som passar en ocool gammal gubbe. Fast det är svårt att åstadkomma det där pirret inför kalsongmodellerna trotts allt. Glad när man hittar ett par som faller i smaken och kan ta sig därifrån innan någon tittar över ens axel och missförstår hela situationen.
Lev väl kamrater!