Blodsocker, detta förbaskade blodsocker. Jag är känslig för det där. Jobbar jag hårt fysiskt och inte äter som jag skall så kommer det där blodsockerfallet som ett brev på posten. Ibland räcker det med att sova dåligt och bara jobba på ofysiskt också. Som idag. Vi halv fem är jag slut. Vid sju när K skall hämtas från jobbet och maten är klar darrar jag som ett asplöv och tror att jag skall falla ihop. Oklart varför jag inte stoppar något i munnen däremellan. Men.
Blodsockerfall.
Så in med mat. Sen horisontalläge på den gröna IKEA-soffan. Sova en timme. Sen så. Skapligt igen. Jo jag sitter ju här. Lever.
Löjligt är den. Åkomman.
Men man överlever alltså en gång till och förundras över att man gör det. Tack för det förresten. Jag har grejer kvar att göra. Människor kvar att träffa.
“Min” bilreparatör skaffar sig annat jobb. Hur i helvete skall det gå? Japp, jag bara frågar. Nu när man vant sig vid hans utmärkta service. Har man inte ett hjullager, höger bak, som låter. Suck, eller snarare dubbelsuck liksom. Mekonomen. Antar jag.
Hade man varit en sådan där influencer så hade stycket här ovan renderat i en gratis bilreparation. Ja nästa i en ny bil med servicekontrakt. Nu är jag ju den jag är. En anti-influenser. Jag får antagligen betala dubbelt.
Sånt är livet.
Man skall vara snygg och vältränad om man skall vara influencer. Eller åtminstone känd. Det går åt helvete på alla punkter.
Det är dock inte så viktigt att en influencer har något i huvudet. Åtminstone verkar det så från min vinkel. Men antagligen är jag inte en som skall sätta sig på höga hästar där heller.
K har en vecka kvar till sin semester. Fem veckor i solen. Jodå, det är hon värd.
Vindarna är här nu. Schwiiiiiich och skak säger det. Hade vi hav här utanför röt det. Hade det varit för 10-tusen år sedan jag skrev det här så hade det faktiskt varit så. Kustremsan låg bara en bit härifrån under istiden. Sen var det kanske inte Kaliforniens väder direkt här då såklart då. Men man kunde ha byggt jävligt häftiga snögrottor.
Dragspelaren har blivit allas egendom nu. Som död blir man lätt det. Jag vandrar i alla fall i hans skor. Inte bara bildligt då. Fötter hasar fram i skor som han också vandrat i. Saknar honom och hans historier nästan varje dag där vid postlådorna, Japp, och Nisse som bodde där i huset före honom.
Om jag nu är död när du läser det här. Ja och någon vill ge mig ett pris eller sätta upp en minnessten (varför man nu skulle det?) så påminn de jävlarna om att det är nu, NU, medans jag lever som jag skulle behövt det där. Allt man gör efter någons död gör man bara för sig själv. Man blir en falsk skit och en taskspelare bara. Japp och den som skall hedras fortsätter att vara lika död som tidigare.
Ja i mitt fall (och de flesta andra) är väl det där osannolikt. Men det gäller i högsta grad många andra. Fast vad vet man. Efter döden blir de flesta så jävla bra. Fler original än mig har väl hamnat i historieböckerna utan att ha gjort annat än att finnas.
“Han gjorde åtminstone så gott han kunde”
är väl ord man vill förmedla till eftervärlden. Ja och fysiskt en bänk som man kunde sätta sig och vila sina trötta ben på. Begravning, dödsannons och allt det där kan få vara.
Men förhoppningsvis skall jag inte dödens dö just nu. Möjligen gå och lägga mig och sova. Det är nära men inte ens likt en hare.
Ähhh, går och lägger mig…