Som lyckligast har jag varit genom största delen av mitt liv när jag suttit och kodat. Ja kodandet i sig är bara ett hantverk som är ointressant men själva problemlösandet suger in mig som en 15kw dammsugare. Jag sitter där och världen den är någon annanstans, helt avskild från mig.
Musiken kom tillbaks för några år sedan och har nu samma effekt. Typiskt är att man känner att man är rejält pissnödig vid elva men måste fixa en grej först och klockan blir halv sju innan man verkligen kommer iväg till toaletten. Ja ni fattar. Samma dammsugare. På senare tid har också skrivandet kommit till och och det suger också in mig på samma sätt. Rakt in i det där vad det nu är. Barnet eller det barnsliga man har inuti tror jag. Gillar det i alla fall.
Gemensamt för alla dom här är att jag gör var och en av dom utan tanken på en utomstående mottagare. Jag gör det jag gör för mig själv och bara för mig själv. Också gemensamt är att jag efter den där sessionerna känner en riktigt genuin lycka. Oftast är jag helt slut också, tömd på allt, men det som utmärker sig mest är den där totala lyckokänslan. Ni som spelat ett gig på ett scen känner nog säkert också igen er i den där beskrivningen också. I alla fall har det varit så för mig. Men visst jag känner lycka annars också såklart. Över att ha den fru jag har, att sonen fixar sina tentor och klarar sig själv, att det finns pengar på kontot, att det går bra för någon och för massor av annat. Men just den här känslan är ändå speciell. Kanske är det egentligen bara syrebrist och utmattning vad vet jag. Men den frisläpper en massa “gott” inom en.
Min fru brukar säga att jag “tänker för mycket” och det är säkert sant. Jag grubblar och undrar gärna för mycket. Misströstar, tvekar och har svårt med det enkla ibland. Men under dom här sessionerna känner jag däremot inte så. Bara är. Kanske är det det som gör dom så häftiga. Man är i en berusning. Kanske skulle jag lika väl kunnat tagit några kuliga röda piller eller supit skallen av mig och fått samma effekt. Vem vet. Så länge det fungerar behöver jag inte det såklart. Men skulle det ta slut och jag inte kunna ta mig dit igen så behövde jag nog den stimulansen tror jag för att överleva. Det här är mitt knark i livet liksom. Lika beroendeframkallande som semlor
Det euforiska tillståndet föregås och efterföljs av systematik och arbete. Att får ett program klart hela vägen till release är bara hårt slit, inget annat, samma sak att få klar en låt där man får lyssna tills man kräks på den och göra om och göra om och göra om och naturligtvis samma då såklart med skrivandet där man läser tusen gånger det man skrivit, flyttar tar bort och lägger till. Tar man sig nu igenom också den här processen som nu onekligen verkligen har fått ett mål så möter det där klara, förpackad då till slut massorna. Dom man inte gjorde grejen för från början. Den där grejen som man lagt sin själ i. Man presenterar och väntar. Massorna rycker så klart oftast på axlarna bara och går vidare. Men är man etablerad så kanske dom till och med tycker till, dåliga saker. Eller ännu värre, bra saker. Gör en till någon man inte är. Skapar förväntningar på den där första processen. Ni minns den som inte hade någon annan mottagare än en själv. Tar död på den, förstör den.
Man förlorar liksom i vilket fall som helst. Det är priset och man måste betala. Eller möjligen kan man klara sig då genom att välja att låta det man gjort ligga kvar i datorn, i byrålådan. Att inte behöva betala priset. Bara ägna sig åt den euforiska biten. Slippa det där dryga jobbandet och i slutändan jobbiga. Visst. Det fungerar det också. Då kan man vara kung eller drottning där i sin värld. Men släpper du ut det du gör så har du gjort “klart” eller har i alla fall varit tvungen att tänka nu är det jag gjort “klart” utifrån dina egna preferenser för “klart”. Man smiter annars lätt undan i mushålet “nästan klart” och lurar egentligen bara sig själv. För inget blir någonsin helt “klart” eller fulländat. Ingen har någonsin släppt något som känns “klart” INGEN! med någon slags självkritik! Man släpper med skavanker men kallar det “klart”
Bara några få av oss kommer att bli kallade genier. Bara några få av oss kommer att hyllas. Vill man vara säker på att finnas bland dom så är det kanske bäst att låta alstren stanna i den säkra världen, gömda och oklara. Men betänk att vem man än är eller vad man än gör så kommer det alltid att vara fler som INTE tycker om det man gör än som tycker om det man gör. Det spelar ringen roll om Du är medlem i Beatles, heter Mozart eller är Justin Beiber. Man får ändå till slut välja vad man skall fokusera på. De som är negativa, de som rycker på axlarna, de som inte ens ser dig eller dom där som orkar testa, lyssna, läsa och ibland kanske gilla det dom ser. Du väljer!