Kan man älska människorna men inte mentaliteten. Så är det för mig. Att bo här. Att finnas här. I Los. I Hälsingland. Jag gillar verkligen människorna här, ja och skogarna, bergen, sjöarna. Men mentaliteten. Den som säger att räddningen alltid kommer utifrån, som gör att man alltid ropar “kom och hjälp oss” istället för att hjälpa sig själva. Japp. Det där hatar jag.
Jodå. Nog hjälper man sig själv här också. Men bara SIG SJÄLV. Fast det är fel också. Det finns en fin hjälpa varandra mentalitet här också. Som överallt annars på landsbygden. Men inte den där by-andan. Att hjälpa OSS själva som kollektiv. Att det finns ett “OSS”. Det verkar som byarna har förlorat det där. Åtminstone de flesta. Los definitivt.
Men kanske räcker det med att älska människorna och platsen där man bor. Kanske skall man försöka låta bli att gripa efter det där “OSS”. Ja, bara fortsätta. Som om det fanns. Åt helvete – som en del älskar att påstå – går det i alla fall inte. Allt blir bättre. Också ute på landet.
Jag hör att startuperna skrika efter utbildad personal. Högt skriker man. Men jag ser dem gör väldigt lite själv för att råda bot på det där problemet. Man brukar säga att bönder gnäller jämt. Men startuper (alla dragna över en kam här då) är tamefan värre än värst. De bidrar jäkligt lite till samhället (förluster) men kräver mycket. Är det där ett problem – lös det. Idioter!
Fast skit i samma. Uppnäsor…
Eller avundsjuka… härifrån…
Hur som helt skall jag ta det lite lugnt snart. Men from tisdag, inte idag, som det var tänkt. Ja lugnt. “Kan man ta lugnare än vad jag gör” säger du. Nä, så kan man ju också se det. Men ändå. Liksom. Ännu lugnare då.
Annars är det varmt. Torrt också. Tre droppar regn igår. Vi gick rakt igenom en åskcell uppdelad i två delar. Vi i mitten. Skyfall på båda delarna på sidorna. Dåligt med bevattning.
Men skönt. Man är iof ovan. Men vilken sommar. Tack, tack, tack.
Nu annat. Låtsasjobb rent utav.
