Vi sitter och pratar mest hela dan. K och jag. Om ditt och datt. Vi gör det rätt ofta. Fortfarande. Med nöje. Efter trettiosju år tillsammans. Det är konstigt. Egentligen. Allt borde redan vara sagt. Och mer därtill. För länge sedan. Men är inte det. Man skall vara tacksam över dylikt. Antar jag.
Sommarsverige snurrar vilt runt omkring oss. Det händer saker var än man tittar. Som om vi satt mitt i karusellen och alla andra glada snurrade runt. Här inne dock stillhet. På kullen. Lugn. Skatorna och vi. Båda äter vi oss mätta på körsbär. De som avtar. Jodå. I torkan. Hackspett och allehanda andra fåglar förser sig också. Den gamla damen. Körsbärsträdet. Är till glädje för oss alla. Jag skall aldrig igen bo på en plats där det inte finns ett körsbärsträd. Aldrig. Det är inte ett värdigt liv. Plantera körsbärsträd på ålderdomshemmens gårdar vänner. Blommor också. Mängder. Borde vi inte det. Så att folk fick dö ute under träden, bland blommorna, om man ville det. Åtminstone jag skulle vilja ha det så. Fast kanske inte på vintern. Kanske.
Tjugofem grader där ute. Varmt. Landet saknar inte olyckskorpar. Inte undergångsskyltbärare heller. Lyssna inte på lorten. Men ta tag i problemen ändå. De finns där.
Pratar med en vän en stund på telefon. Musik avhandlas. Han är nästan proffs. Vi borde stå på samma scen åtminstone en gång innan vi dör. Men vågar vi det?
PÅ måndag laga bil. Hjullager. Sen hoppas jag att vi blir mobila igen. Havet drar nämligen. Suger. Vill ha mig dit. Vi har ett kärleksförhållande havet och jag. Äldre än mänskligheten är det. Längtar.
Men först lördagskväll i slöhetens tecken och en söndag i frågeteckents tecken.