Jodå, jag försöker förstå varför jag sitter här. Mest till ingen nytt kan det tyckas. Ja definitivt är det så. Fast jag försöker. Ta mig framåt. Men sakta går det. Som det kanske skall göra efter sextio. Världen tillhör de unga. Jag har alltid vetat det. Alltid trott på det.
Alla kanaler översvämmas av människor som är ute och reser, ser saker, upplever saker. Jag följer med så gott jag kan. Gläds med dem som reser, med dem som ser, med dem som upplever. Utvecklas.
Bil innehas igen. Hjullager är förträffligt bytt. Jippie liksom. Ger rörlighet. Ett måste att ha fordon här uppe. Tills nästa gång då. När det som snurrar inte snurrar längre. Som det är med gamla bilar. Alltid är det något som är trasigt. Åtminstone på mina bilar. Har alltid varit så. Men varför använda pengar till semesterresor och semesterupplevelser om man kan använda dem till inköp av reservdelar. Jag bara frågar.
Borde köpt en flaska whisky. Egentligen. En rökig. Men tamefan om det inte finns nog med rök i luften ändå. Man kan dricka saft och till och med den smakar rökigt. Hälsingeskogarna brinner. Det är en sommar att minnas. Måste leta upp favoritsjön och ta ett bad snart. Tamefan.
Men fundera över varför jag sitter här skall jag väl snart inte behöva längre. Kanske bara fram till ettiden i natt. Sen slutfunderat. Jag skall hålla mig härifrån. Japp. Men möjligen läsa mail. Ja och vattna blommorna. Men inte mer. Klarar jag fyra veckor vinner jag ett pris. Det har K lovat. Men kanske borde man låsa dörren och aldrig komma tillbaks och låsa upp den igen. Skapa en tidskapsel. Inte tillåta att den öppnas förrän om hundra år.
Fast grannrummet tänker jag besöka. Om det blir regn någon dag. Om kvällen kräver det. Om andan faller på. Studion. Nog för att också det tillhör de unga. Definitivt. Men det är bara det att jag inte heller kan låta bli.
Undrar om jag kan simma numera förresten. Med axeln alltså. Får plaska och hundsimma antagligen. Eller stanna på land. Torka ut. Skrynkla ihop. Längtas tills man kan.
Hör att Enskogen också skall evakueras. Det blir värre.
Alla människor pratar som tabloidtidningar nu för tiden. Det finns sällan nyanser i något endaste ett. Allt är krisläge och krigsrubriker. Det finns ingen vardag längre. Borta, Jag söker efter den. För att bilda föreningen “vardagshändelsernas vänner”. Där, föreningen, där det aldrig är kris. Vardagens trivialiteter är nämligen större än kriserna om man bara orkar titta efter. Inte många orkar det såklart.Ja och varför skulle man, när kriserna serveras gratis och vardagslunken kostar på.
Liksom.
Men nu. Några “make” till. Jag tror det går.