Den sista koden ivägskickad. Det är dags att lämna kontoret. I alla fall snart. Det tar emot. Skall jag klara av att hålla mig härifrån i fyra veckor? Verkligen!? Otäckt. Håller i mig i stolen. Så att jag blir kvar ett tag till. Men så är det. En timme till. Slösurfande. Sen så. Jodå. Det skall gå.
Men helt hopplös är jag ändå inte. Tänker inte bara på jobb. Men måste. Just nu oändligt trött på Debian byråkrati. Det är så Tyskt. Mercedes. Så förbannat tyskt. Så skönt att slippa en stund. Milimeterstyrning. Men fungerar. Man får böja sig. Fast sen. Inte nu. Om fyra veckor. Eller skita i det. Åka till Afrika och upptäcka något nytt. Något bättre. Inte försöka så förbannat. Är det inte Freddie Mercury som sjunger det? Ansträng dig inte så in-i-helvete. Ta det lugnt.
Vinden är full av fladdermöss. Härligt. Man kan ställa klockan efter dem. Det är vi, katterna och dom som bor här i huset på kullen. Som det alltid varit. Fast dom bodde här först. Fladdermössen.
Nä nu så. Trött på det här. Stänger ner och tar semester. Alltid finns det väl någon bok där uppe som man kan hugga tag i.
PÅ återseende.