Edsbyn. Unga vill till Erikshjälpen. K köper en stol. Massor av människor som tillber Mammon med heta själars eld i blicken vandrar lystet omkring i lokalen. Jag träffar kamrat från förr. Han har barnbarn och barnbarn på väg. Dom har det mina kamrater. Allesammans. Är stolta. Är familjer. Fast dom ibland ändå är skilda. Nära varandra i allt. Kärlek. Lyckligare. Jag går ut. Det här är förr. Hela område här är förr. Ullungen. Fan vad jag stått där och frusit. Ja här uppe på marken under varma sommarmånader också. I själen. Nästan förfruset den innan jag kom iväg. Rymde. Bort. Det fanns både bra och dåliga år här. Som det är. I ett liv. Men allt är förr. Farsans ande svävar över alltsammans. Man nästan ser honom ila fram här fortfarande. Ja Järvefelt i sin gröna Mercedes också.
Det skall fikas. Det bestäms Öjeparken. Fast man såklart måste vara pensionär för det valet. Jag skäms. Men möter ingen jag känner. Morsan älskade den där parken under sina sista klara år. Luft. Värme. Liv. För mig är det gammalt och ingenting. Det jag rymde ifrån. Inget jag kan säga eller berätta härifrån är fint (uttalat av Lidingöbo) nog.
Vi åker västerut igen. Inget händer. Noll grader i luften. Över tjugosex på termometern.
Om man skall bli gammal och inte har en familj som älskar en bör man vara noga med att skaffa sig en revolver. Ett självklart råd såklart till alla som är på väg i den riktningen. Har magasinet sex kulor är det lugnt. Fast det såklart normalt räcker det med en patron. En där ens namn står på kulan. Sen gäller det att inte vänta tills man blir för ostadig på handen.
Fast för det där krävs det mod såklart. Själv är jag såklart för feg. Hans Lidman Kurt Cobain och andra giganter är föredömen där. Vet hur man trycker av. När det är dags. Fast Kurt hade jäkligt bråttom och mycket liv kvar.
Men man kan såklart ta och dö av en sjukdom tidigt också. Som farsan. Sjuttio, en brusten kroppspulsåder en vårlig söndagsförmiddag, sen borta. Trotts att han gick omkring där i sin styrkas dagar. Oväntat. Men han fyllde såklart kyrkan på sin begravning. Respekt och kärlek. Eller åtminstone en av dem. Det skulle jag aldrig klara. Vi kom närmare varandra de sista åren. Han visste att jag älskade honom. Men vi kom aldrig riktigt nära. Han var solitär som jag. Tror jag. Men han hade mer behov av hyllningarna. En självklar centrumgestalt när han fyllde jämnt och festens deltagare strömmade till. Inga tomma födelsedagskalas där som mina patetiska undanflykter. Japp, jag är för feg för det också.
Förra veckan. Hudiksvall. Sjukhus. “Av med byxorna. Lägg dig på britsen och dra upp benen.” Jag har varit med om det några gånger nu. Sen det där fingret in i rumpan. Det som känner på prostatan. Otrevligt. “Gör det ont?”, “JA!!!”, “Jaha, då är den inflammerad”. Jaha. Som den varit i trettio år nu. Sen in med den där ultraljudsonden samma väg som fingret. Jag hinner tänka att det är väl såhär det är att vara homosexuell och mottagare. Svårt att ta till sig. Som njutning. Det mäts. Jodå, jag har en prostata som är tre gånger så stor som den skall vara. Man tänker “bort med skiten”. Trött på det där. Men går därifrån med några piller som har en biverkningslista som skrämmer mig ut av bara helvete. Fegis igen såklart. Som alltid. Det är mycket revolver över allt det där också. Men rädsla för en biverkningslista tyder väl ändå på en vilja att leva vidare. Om det är bra eller dåligt det vet inte jag.
I princip återstår en vecka av semestern. Ja K’s semester som jag åker snålskjuts på. Suget finns där. Jag känner det. Däri finns min livslust. Ja och jag har haft det skönt under de här veckorna av bortkoppling. Jag har aldrig suttit still så mycket faktiskt. Japp, som vilken annan gammal gubbe som helst har jag bara suttit där. Låtit tid flyta förbi. Det där är definitivt inte jag. Egentligen. Eller snarare har det inte varit jag. Kanske är jag inne i en ny fas av livet. En där jag klarar av att sitta still och inte göra ett endaste litet dugg. Man kanske helt enkelt bara skall lägga ner. ALLT.
Imorgon Bollnäs. Unga skall till sitt. Tåget bär dem tillbaks till lärdomsstaden. K skall till Polisen. Lugn. Det är inget farligare än att hämta en legitimation. Själv är jag bara chaufför. Existerar knappt. Lite som farfar när han skjutsade Djurholmssocieteten i sin T-Ford. Fast min uniform är jeans och en grön skjorta. Jeansen har alltid varit mina men skjortan tillhörde grannen och Dragspelaren en gång. En gång för länge sedan skojade vi om att jag skulle få ärva den när Dragspelaren var borta. Nu har jag alltså gjort det. Det är konstigt det här med livet och allt man säger och som man aldrig tror skall inträffa.
Men nu. Jag har några sidor kvar i min bok. Perfekt att avsluta den som inledningen på en sommarnatt som just den som vilar svart och tung och fladdermusfull är utanför fönstren just nu. Japp, den här dagen får anses vara en full dag. Noll grader. Det gör mig ledsen. Men värme tenderar att söka upp det kyliga och värma. Däri finns hoppet. En Maxwellsk ekvation som ens slutgiltiga räddning. Inte illa egentligen.