Farsan ramlar ner från väggen. Snöret som är det sista som håller honom uppe har gått av. Kanske har han något att säga. Där från sin sida. Det är bara så hiskeligt svårt att veta vad. De där sublima meddelandena och flörterna går mig nästan alltid förbi. Jag behöver klarspråk. “Skall vi knulla” istället för “skall vi dansa”. Ett klarspråk de hinsides inte verkar klara av.
Jag får väl byta snöre och lyfta upp igen. Eller stuva undan båda för gott där i glömskans förråd. Bilderna fick föräldrar som julklapp en gång när jag gick i åttan. Framkallade med svamp på golvet i skolans fotolabb en alldeles för sen höstkväll. Sen låg de där i en garderob tills jag hittade dem. För stort, för vräkigt, såklart, för den generationen. Men det bästa jag kunde prestera då och där.
Vi tar det lugnt här på kullen. En bok, en soffa, en kopp kaffe. Det behövs inte mer vissa dagar. Det är en vecka kvar på “semestern”. K börjar få jobbångest jag börjar känna längtan.
Det ligger två hundra mil i inkorgen sedan gårdagen. Orkar inte ta mig igenom dem. Jo en donation. En hundring. Behöver den. Man tackar och länkar. Resten får ligga. Kanske orkar man ta sig igenom dem imorgon. Annars får de växa till sig. Blir femhundra eller tusen. Jag är rent av imponerad över min förmåga att koppla bort i år.
Går nog upp och funderar vidare på vad farsan egentligen vill. Sånt gör man bäst i soffan.