Två kvällar i rad. Studio. Eller “Studio”. Lyx. Det är underbart. För mig. Kanske inte för någon annan. I det där fallet räcker egen njutning. Mer än nog.
Vi badar idag. K hoppar i som ett pro. Jag tvekar. Lääääääänge. Men kommer också i till slut. Blundar och sjunker i med tömt huvud. Som ett fallskärmshopp. Kallt. Märker att jag inte längre kan simma. Axel igen. Får vandra omkring. Nedhukad. Duger inte ens längre som andrahandsmarknadsmaterial. Nope. En spillra av den jag var. Redan nu. Ja och då var jag inte mycket att ha innan heller.
Konstaterar att vinterbadare måste vara galna. “Frivilligt”. Liksom!?
Men sommar här fortfarande. En underbar kväll just nu. Augusti. När augusti är som bäst. Jag planerar återigen för lite studiotid. Eller “studio”-tid då. På söndagskväll väcker vi kodaren igen. Sugen. Men skulle kunna skippa det också. Fortsätta såhär. Bara se på. Aldrig återvända.
Steven King skriver om en Amerikansk författare som låter en svart person i sin bok prata som en svart person. Får ränna gatlopp och be om ursäkt för det, eftersom han själv är vit. Så får man inte göra. Var är vi på väg? Alla är så förbannat känsliga. Gynnar den där känsligheten någon endaste en?
Men jag fattar väl inte. Fast tror på solidaritet och lika människors lika värde. Fast sådana värderingar är väl gammaldags numera. Ute. Renat av dumma. “Roffa åt dig”. Istället.
Fast åtminstone är jag i alla fall inte till salu. Inte nu. Inte förr.
Egentligen skulle bilen bara fått fortsätta efter vägarna mot mål man inte visste fanns idag. Suget finns där. Men inte bensinen. Men Hälsingska berg och en sjö som är alldeles egen just där för en stund är inte illa det heller. Man glömmer lätt de verkliga värdena här uppe. Hur värdefulla de är. Allt det där som finns alldeles gratis runt omkring en. Lingonberg. Mansjön. Forsränningen. Stupet nedtill helvetet.
Bensinen räcker inte till Lillhelvetet. Tyvärr. Inte idag. Jag tror att namnet har sitt ursprung i en skogsarbetarkoja placerad just där. Voxnan rinner strax bredvid. All den kalla luften följer samma väg som vattnet. Inget en trött, hungrig, blöt och frusen skogsarbetare i sin koja uppskattar när dagen är slut där på hygget och termometern bara sjunker och sjunker.
Där ger jag mig. Men ger upp? Aldrig!