Stänger igen

Jag stänger igen. Nu. Snart. Vad annat kan man göra? Förslag?

Men det är OK. Är riktigt förkyld. Inte ens whisky biter på den här satans besten. Bara tiden eller döden kan möjligen få den att ge sig till slut gissar jag. Man hoppas alltså på det första. Får acceptera, motvilligt, det andra.

Dragspelaren, påpälsad som om det är minus fyrtiotvå, kommer till mig inatt. Han är arg. Mycket arg. Anfaller mig. Jag har ingen aning om varför? Vaknar. Boxandes hårt i luften med nävarna för att hålla honom borta.  Otrevligt.

Men sjuk alltså. Det är då de där konstiga drömmarna kommer, eller som man minns dem. Jag har en hel barndom med hemska mardrömmar bakom mig.  Vet allt om dem.

K är valförrättare imorgon här i Los. Äldste sonen i Uppsala. Båda vide ordföranden. Bra. Duktiga. Själv ligger jag nog kvar på soffan och läser. Men jag sover nog också en skvätt. När ögonen tröttas av textmassor.  Min röst har jag nämligen redan lagt. Mer kan jag inte göra.

Det regnar ett hårt höstregn här ute. Det är också mycket riktigt höstdimma och höstmörkt. Mysigt när man befinner sig inne. Av alla årstider är det hösten jag älskar mest.

Men nu alltså. Ge sig. Lämna en snorig lördag till arkiven och med det till dem som lever i det förgångna och av det förgångna. Själv, däremot,  tänker jag röra mig framåt ända tills det inte går längre.  Jag säger inte att det är bättre eller sämre. Bara att det är min väg. Jag har haft fullt sjå att hitta den där vägen som jag kallar min. Det ä välr knappast någon dessutom som skulle fråga om råd i avseendet vägval, ja eller annat för den delen, och rikta frågan till mig. Men inget av det där stör mig.  Inte det minsta. Människan är blind.

God natt!