Jag tittar på sjunde inseglet igår. Jag har försökt se klar den ända sedan tidiga tonåren men aldrig lyckats ta mig igenom den. Igår gick det bra. Mest tack vara ont i lungorna och ett skönt ryggläge i soffan. Tydligen skall man vara lite sjuk för att ta sig igenom den här filmen.
Jag måste småle för mig själv där ibland när jag tittar. Det finns mycket stumfilmsminspel och för tydliga känslor. Jag gillar annars det subtila. En mun som man bara anar ler säger mer än en som skrattar högt och tydligt. Ett par rädda ögon ger mer än uppspärrade dito tillsammans med öppen mun. Just det som Ingemar Bergman senare är mästaren på men tydligen inte 1957.
Sanningen är att hade jag sett den här rullen igår kväll för första gången så hade jag dömt ut den som en kalkonrulle och stängt av. Hädelse kanske men inte desto mindre sant. Nu är filmen från 1957 och man får bedöma den utifrån det såklart. Vad i består dess storhet? Jag letar den. Javisst är schackpartiet med döden en spännande tanke. Det skulle kanske till och med fungera om man bytte ut schackspelet mot det mindre pretentiösa Fia med knuff. Men sen då? Farsoten beskrivs på ett närmast fånigt sätt. Kristenheten beter sig klichéartat och som vilken Edsbybo som helst under 70-talet. Visst är Bibbi Andersson vacker och duktig, Nils Poppe, Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot etc lysande som vanligt.
Hos mig väcker filmen varken stora frågeställningar. Döden och jag är redan vänner liksom livet. Känslomässigt drabbar den mig inte heller. Jag förblir tämligen kall inför det jag ser utom möjligtvis att jag känner en lätt längtan till Gotland igen. Tekniskt så vet jag inte om jag blir så imponerad heller. Så vad blir kvar? Jo ett antal scener. Dom klassiska. Snygga bilder där i huvudet. Men det är också allt. Överskattad blir mitt slutomdöme.
Ja man tycker utifrån sig själv och sina erfarenheter. Tycker man alla i världen är tokig så är det ett tydligt tecken på att man antagligen är det själv. Eftersom alla andra hyllar den här filmen så beror alltså antagligen mitt omdöme på att jag inte har kunskapen, intellektet eller vad det nu är som fattas som gör att andra uppskattar en film som den här. Men det betyder också att mitt naiva jag fortfarande tänker självständigt. Har integritet. Ser kejsaren utan kläder. Just det har ett värde trotts allt. I alla fall i mitt liv. Jag kan bara säga vad jag tycker. Absoluta sanningar får andra ägna sig åt. Jag kan bara säga vad jag själv ser.