Hudiksvall. Ventilkäglor. Kniv. Inköpen. Se stan. Åker igenom. Fram och tillbaks som en raggare. Men sen hemåt igen. Låter tid gå. K är på möte. Tänker “fika”. Prinsesstårta. Men skiter i det. I Delsbo kanske då istället, men väl där skiter jag i fika där också. Det får bli Coop i Ljusdal. Här smakar kaffet lika dåligt som hemma. Nästan. Åtminstone. Men bullen jag får är färsk, kringlande och god.
Runt omkring mig där på fiket sitter dom gubbarna. Ja det är verkligen gubbar med stor G som sitter här. Det pratas 5100:- i arbestlöshetsunderstöd som förvandlas till pension, några tusen mer i fickan, hur politikerna skall låta bli bidragen, att man inte kan få bostadsbidrag som pensionär före sextiofem. Det är tydligen jävligt värre. Det är en hel värld jag inte känner till. Bidragen har aldrig seglat in i min plånbok. Jag har aldrig fatta varför jag och min familj är uteslutna ur det där som kallas trygghetssystem. Men skit samma.
Jag orkar inte höra på. Handlar. Frukt. Bröd. Flingor. Drar. Inser där ute i bilen att jag är väl lika gammal som de där männen som sitter där och som jag betraktar som urgamla gubbar. Jag är en av dem. HJÄLP! Någon?
Insikter är nyttiga! Kan dock vara dödliga.
Hämtar K från mötet. Anledningen till att vi är här. Far västerut. Bort. Jo tack! Fast hemåt också. Fast jag aldrig hört till.
Nu “hemma” igen alltså. Låtsaskontor och vanligt igen. Snyter mig. Hostar. Sätter på kaffe. I den ordningen. Det har ramlat in en bunt mail. Kravlar mig igenom dem medans kaffet puttrar igenom bryggaren. Inget att längtas efter. Definitivt inte. Men dricker gör man ändå.
Skulle kunnat gå och lägga mig. Men gör inte det. Oavlönad, ohyllad och otackad fortsätter jag flinande mitt värv. En sjukdom? Javisst. Jag har aldrig hävdat att jag är frisk. Jag kör på så länge det känns rätt. Ja och när det inte gör det längre, ja, då slutar jag. Mer är det inte med det.