En av dom första skälvande dagarna av Juni. Årets första regn faller på eftermiddagen. Moln från England fäller droppar från tvåtusen meters höjd. Moln som tagit med sig dunstande vattenmolekyler från den oändliga Atlanten. Engelsmännen har säkert redan fått sin del. Nu är det vår tur. Varma tunga droppar träffar sommarens första ljusgröna strån i gräsmattan där utanför fönstret. Den som snart behöver klippas för första gången i år. Maskarna evakuerar sina gångar. Behöver syret. En nyckelpiga tar skydd under ett blad. Jag kan inte hålla mig.
Jag tar boken med mig. Går trappan upp till vinden, där plåttaket är nära. Lägger mig raklång på golvet. På den gamla slitna trasmattan, den som mormor vävt. Lyssnar. Visst finns det där. Ljudet av regn mot plåttak. Jag behöver inte boken. Det räcker med att bara ligga där och lyssna. Bilderna kommer till mig. Unga grabbar på en annan vind under ett annat plåttak i en annan tid. Stegen som behövdes för att ta sig dit. Porrtidningar. Ja dom var nog inte så farliga. Snus. Ett knyckligt paket Prins. Soltändstickor. Allt förbjudet. Allt det hemliga. Säkert också en sommardag som den här. Sommarlov, spökhistorier och ficklampor. Mammor som ropade “mat”. Kråkan med den skadade vingen. Den som dog efter några dagar. Ville inte äta. Ville inte leva. Var jag lycklig? Kanske. Jag minns inte. Melankolin har alltid varit en del av mig då som nu. Jag har alltid känt mig utanför och som jag aldrig hört till. Men jag ler åt minnet.
Regnet avtar. Hamrar inte längre utan knackar nu ödmjukt och försiktigt och mer sällan mot plåttaket. I stuprännorna forsar det fortfarande. Vattnet från Atlanten. Det som valar och delfiner simmat så graciöst i innan det fick kraft från solen att seglade upp mot himlen. Vatten som nu är på väg tillbaks till oceanerna igen. Först bäcken här utanför. Sen Voxnan, Ljusnan och så till havet igen.
Jag ligger där på trasmattan på golvet i vindsrummet. Rummet som vi så ogärna går in i när det är mörkt. I alla fall ensamma. Nu är det ljust och nästan tyst. Finns inget att vara rädd för. Den gula gamla tramporgeln står där. Den som hör till skolsalarna. Den är tyst den också. Det var länge sedan någon spelade psalmer på den. Själv ligger jag bara där. Låter tankar och minne passera. Somnar. Sover tills mörkret och natten smyger sig på. Drömmer inte. Vaknar i mörkret och undrar var jag är. Orgeln spelar fortfarande inte. Regnet har upphört. Det är kyligare. Jag fryser lite. Mörkret gör mig rädd. Så jag reser mig. Famlar mig ner för trappan i mörkret. Känner blicken på min rygg. Vem ser mig nu? Jag stänger den inne bakom en stängd vindsdörr. Den jag gått ut genom. Ryser till. Utan anledning? Inbillning? Kastar bort känslan och återvänder till nuet. Sommaren är här på riktigt nu. I nästa regn skall jag dansa naken till Evert Taube med bara rådjur och kråkor som publik.