Varje gång jag sitter där på toaletten, nåja NÄSTAN varje gång, som jag sitter där och pressar ut (ja till och med pressandet sköter sig ju nästan själv) de där restprodukterna, förundras jag över hur allt kan fungera så bra. Det fungerar liksom bara. I mitt fall i över sextio år. Några mindre glitchar har det ju varit. Trög mage och lös mage, men på det hela rullar det bara på. Några buggar är det inte att tala om. Knappast konstruktionsfel heller. Ett till synes perfekt maskineri är det.
Jag vet att tarmflorans bakterier placerad på en våg väger sisådär fyra kilo. Det är många vänner alltså att tacka för att det verkligen fungerar. Tar vi sen och adderar tarmväggar och deras celler, massor av celler som varje dag arbetar för att hela den där maskinen som nu är jag skall fungera.
Man måste vara dum i huvudet om man inte sitter där på toaletten och förundras.
Liksom.
Men anledningen till att jag verkligen känner tacksamhet idag för är att min förkylning känns mycket bättre. Visst hostar jag fortfarande med mycket plågade magmuskler och visst lär det gå några meter snorpapper idag också. Men på det hela taget så verkar saker gå åt rätt håll. Som det brukar göra. Förkylningar är sällan dödande. Nästan aldrig om man tänker efter. Åtminstone inte om man är frisk för övrigt.
Så den där attacken från ett gäng (ofta vackra) förkylningsvirus är ännu en gång avvärjd. Men det sker inte av sig själv. Immunförsvaret, arméerna i det kungarike som är jag, krigar mot den där angriparen, och när man blir frisk då, som jag är på väg att bli nu, så har de där arméerna vunnit slaget. Alltså idag skulle man kunna likna vid 2:a världskrigets D-day. Dan när det vänder.
Ja och man är ju kung där i sitt rike. Över tarmbakterier, vita blodkroppar och övrigt immunförsvar. Ja alla andra miljarder celler också som finns där i ens kropp och gör sitt jobb. Det minsta man kan göra är väl att åtminstone någon gång ibland säga “tack”. Eller hur?
Så det är därför jag känner den där tacksamheten idag. För alla de där vita blodkropparna som offrat sig för resten av maskineriet. För alla andra mekanismer som har fungerat och fungerar. Nope, jag sköter väl inte min kropp som jag borde. Jag kunde göra det mycket bättre och borde göra så. Men den jobbar på ändå. Denna fantastiska kropp som jag fått. Det går liksom inte annat göra än att rikta ett stort tack till alla där inom mig som utgör just mig. Tack, tack tack.
Sen virus… Är det onda “varelser”? Eller är de bara. Behövs de? Ja, om man som jag hyllar jämvikten som princip är det lätt att acceptera också virus. Ont och gott kan man kasta iväg in i religiösa skumma källare. Allt bara är nämligen. Man får se virus som träning inför värre saker. De har sin uppgift att fylla. Allt har det. Det är bara vi, begränsade varelser, som ibland har svårt att se hur det hänger ihop. Det är ju så komplicerat det enkla.
Så tack virusar också. Ni som får mig att inse hur bra det är att leva en vanlig dag utan snor och hosta. Som får mig att uppskatta det fantastiska jag har.
Tack, tack, tack, tack!