Som ung, eller bara som naiv, hyllar alla de där dagarna när man får priser och utmärkelser. De som firas, filmas och avporträtteras. De som bejublas och besjungs. De som tidningarna skriver om när, eller om, man någon gång nämns där.
Sen sitter man i sin favoritfåtölj. Äldre. Kan se tillbaks. Och de dagarna som verkligen betyder mest är en dag under sommaren liggande på gräsmattan under solen, en dag sittandes på en solvarm sten vid sjön med barnen och deras metspön när de var små, en fika en höstdag på ett nytt konditori efter Hornsgatan. En fjäril som flyger i solen. Små grejer. En bukett av filmer och bilder som man har närmast hjärtat. Som aldrig lämnar. Som betyder något.
Det där som de sa var stora dagar är inte så märkvärdiga när det kommer till kritan. Insikter man får. Som äldre.