När jag var barn så fanns det bara några få böcker hemma. En gammal bibel från morfar, Gropen i skogen av Åke Wassing och så tre fina böcker med HC Anderssons samlade sagor som jag fått av en snäll faster i Stockholm. Jodå visst hade det väl funnits andra böcker också. Några trasiga barnböcker. Hattasken, Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och sånt. Vi var arbetarklass. Man lyssnade på radio, tittade på TV, läste lokaltidningen. Kanske kunde det komma in en kioskdeckare också då och då. En sån där tvåveckorsskriven och lättläst (man läste ut den på en halv dag med lätthet) – ni vet. Det lästes ju såklart. Morsan hade väl ICA Kuriren och nån annan damtidning och farsan köpte en Kalle Anka till mig varje lördag. Han var ganska snabbt på den själv efter att jag läste den. Disney stod högt i kurs.
Senare blev det Fantomen och Modesty Blaise, Knasen, Fridolf och allt det där. Men man läste inte böcker. I alla fall inte så ofta. Så lite som möjligt. Det var nog i den här tiden som jag började bläddra lite i dom där HC Andersson böckerna. Läste lite här och där. Dom hade stått där obläddrade i min bokhylla i många år. En fin present från en faster i Stockholm. Ja, jag såg dom som en fin present också. Var rädd om dom. Men hade inte läst så mycket i dom som sagt. Men dom var viktiga grundstenar i bygget som skulle bli mitt liv. Ja det lät pretentiöst det där men så var det.
När förändringen kom vet jag inte. Men någon gång i den här tiden hände något. Jag upptäckte biblioteket. Det fanns hur mycket böcker som helst där. Man fick släpa med sig två fulla plastkassar hem helt gratis om man ville. Oj vad jag släpande hem böcker. Tekniska böcker mest. Hur fungerade grejer. Hur byggde man grejer. Det fanns en serie röda teknikböcker som var mina verkliga älsklingar. Minns inte vad serien hette men i dom beskrevs olika tekniska lösningar. Det var kanske tjugo tjocka band. Tunga att släpa med sig men underbara att läsa. Alltså sånt där som finns på nätet idag i massor om man är vetgirig.
Sen kommer tonåren. Skolan kräver att man läser vissa böcker. Sånt man inte alls ville läsa. Plockade bort upptäckarglädjen med det. Dödar en. Läsa blir negativt. Man ville läsa serier. Musiktidningar. Allt det där undersökande la sig till vila i några år.
Idag har vi tusentals böcker här hemma. Som dom flesta andra läsande. Det är inget märkvärdigt med det. Frågar du mig om vad jag läst kan jag sällan ge dig ett författarnamn eller en titel. Det är bara historien som är grejen för mig. Samma som det är med musiken och konsten. Men jag älskar böcker. Lukten av ett gammalt läderband går jag igång på (fast jag är vegetarian). Känslan av att bläddra i en bok med anteckningar från förr får mig att fantisera ihop historier om den förre ägaren och den miljö boken har funnits i. Vackra böcker, slitna böcker. Alla härliga böcker. Ändå är det bara historiebehållare allt det där för mig. Men de flesta av historierna i de här böckerna har blivit en del av det som är jag numera. Min erfarenhetsvärld. Känslomässigt och som en logisk tänkande varelse. Den delen hos mig skulle bestå även om alla böcker försvann och ändå vara tills jag själv en gång försvinner. I sig har böckerna inget värde annat att finnas där om man skulle bli sugen att läsa om. Men något hände där borta. Som fick mig att läsa. Jag kommer att vara evigt tacksam mot den eller dom, jag minns ju inte vilka det var (jo några från när jag började plugga igen), som initierade det.
ps Minns ni hur härliga bokreor var förr!? ds