Eftersom jag klagar och gnäller och ojar mig när axeln gör ont så får jag väl berätta om en sådan här dag när den gör mindre ont också. Bra liksom. Jo jag lyfter armen från mus till tangentbord idag också när förflyttningen erfordras, Men det är bättre alltså, Det ÄR bättre. För en dag. För en stund. En timme kanske. Tack för det.
En del isopropanol, två delar vatten, lite diskmedel. Blandar ihop. Defrostvätska. Antiskrap, Men idag inte mycket att skrapa trotts att det ligger snö i dikena här under svartmorgonen. Det kommer nya dagar att testa det där på.
Ja de här mörkermornarna. Blött. Snörester kvar i dikena efter ett snöfall i natt som jag aldrig noterade. Man borde krypa ned i sängen igen. Dra täcket över huvudet. Men K vill bli nedskjutsad till sitt. Småfåglarna är på och vill ha mat. Helst mycket. Ja och jag bör väl låtsasjobba ändå. Åtminstone det. Så man masar sig upp… nåja, så där är det nu inte. Jag har sällan något problem med att ta mig upp fån ryggläget, Längtar oftast efter att få komma igång. Men tanken, att ha det där lugnet, att kunna (fast det kan jag ju), och vilja, bara snooza bort en förmiddag i hösten. Den tilltalar.
Ja och så dagen då. En tisdag, Man fortsätter. Alla projekt är roliga tills man måste göra dem “klart”. Då är det bara en massa tråkigt jobb. Det är “klart” det handlar om här idag. Ja, nästan varje dag. Idéer (som starta upp utbildningar och liknande fokuserar på) är inte problemet. Alla kan komma fram med bra idéer (och behöver folk som bejakar det). Problemet och jobbet (nåja låtsasjobbet här då) är att vara uthållig. Att tro tillräckligt på det du gör fast ingen annan gör det.
Ja och sluta i tid hör jag någon mumla…
Fast nu då. Dags att låta den här dagen flöda iväg och bli en höna. Ja om man visualiserar och tänker att den fortfarande är ett ägg här och nu då. Varför man nu skall krångla till det på det viset för. Liksom.