Ibland uppstår en osäkerhet om vem som är slav och vem som är herre. Sådana här dagar till exempel. Minus tjugo. Åtskilliga grader lägre nere i byn. Pelletsbrännaren kräver sitt offer och suger i sig av det med frenesi. Jag fyller behållaren morgon och kväll. Tjugo jävla ton per år – femtio tusen spänn. Stora gamla skolor som förr eldades med ved i illröda kaminer med krona på huvudet som vore dom kungar värmde i gamla tider. Senare oljebrännare med tio m3 olja i ur och skur. Nu alltså med pellets. Den som bärs in och fylls med hinkar. Som jag oftast bär. Det är då frågan uppstår. Vem är det som matar odjuret egentligen? Och vem är odjuret? Vem är herre här egentligen? Vem är slav? Resultatet av funderingarna blir som varje år att man blir man sugen på att sätta in annonsen “Stort hus på kulle i Hälsingland, 500 m2, med möjligheter för konstnär eller företagare bytes mot mindre hus beläget i öppna landskap där andra näktergalniningar sjunger”.