Vi drar till Mora. Månadshandlar. Får sushi som belöning. Det går liksom åt en hel dag på det där. Vi gör av med en stor bunt pengar. Men för fyra veckors överlevnad är det ett måste. Det där småhandlandet fungerar inte här. Åtminstone inte för oss.
Men mora är trevligt. Butikspersonal är genuint trevliga. De pratar faktisk med en här. Skojar till och med. Ler. Ibland, van Ljusdal, tror jag inte på det jag upplever.
Jodå jag jobbade här ett år. Mora är ett helt OK ställe i världen. Åtminstone om man åker bort under Vasaloppshelgen, alternativt gillar köer till allt.
Fast nu, hemkommen, längtar jag bara till en gröna IKEA-soffan. Trött efter den här veckan. Vet inte varför men den har slitit hårdare än vanligt. Som det är ibland. Ja och då låtsasarbetar jag bara. Man kan liksom fatta hur det är för alla er som arbetar på riktigt. Som är stöttepelare i samhället. Bär upp. Ni måste vara urtrötta.
Jag tycker det är gott att leva. Ja det kan inte hjälpas men jag tycker det. Ber verkligen om ursäkt eftersom jag vet att många tar illa vid sig. Men den där upprymdheten över att få en dag till vill liksom aldrig ge med sig. Det är väl en skada. En sjukdom. Men vet ni. Eller snarare minns ni. Trettiotal. “Efterblivna”, folk med sen utveckling, epileptiker osv sattes på hem där många dog eftersom systemet var riggat åt det hållet. De skulle bort ur människornas åsyn. En sak i vår Svenska historia håller väl många med om idag. Men alltså.
Jag är säkert på att vi kommer att se på samma sätt på ADHD, ADD osv osv bokstavskombinationerna i framtiden. Den stora skammen. De som deltog, var med. Som satte brännmärken på människor som villigt tog emot dem och kallar det superkraft men också markerades som icke fullt fungerande samhällsmedborgare. Ickefungerande, när det snarare handlar om en samhällsapparat som inte klarade av vanliga människor. Som är olika. Ja människor ÄR defacto är olika. Hela spektrat finns de i. I allt. Inte fan lär sig alla samma sak på nio år i grundskola. Och inte är en endaste kotte bättre eller sämre för att det tar en annan tid att läras sig. Inte heller om det behövs andra sätt att lära eller andra resurser för att förstå. Men olika. Ja och olika är bra. Olika är förutsättningen för utveckling. Inte en sjukdom.
Det det där lär väl visa sig. Jag är dock säker på att jag har rätt. Tamefan.
Fast lyssna inte på mig. Invänta framtiden. Kamrat.
Nu tänker jag ge mig. Skita i den här dagen. Ja eller gå upp i alla fall. Mat utlovas. Sen lite chips. Vad mer kan en man begära.