Spåmannen häller upp kaffet i våra koppar vid köksbordet i den lilla stugan. Vi har bestämt oss för att åka hit. Vi har tråkigt. Vi, rockarna och tjejerna. Eller kanske är det danspjattarna, tjejerna och så jag rockarn. Jag minns inte vilka vi var. Bara att vi gjorde det här. Jag minns inte heller om jag var sjutton eller arton. Det var alltså länge sedan.
Spåmannen är en tämligen vanlig man i sjuttioårsåldern. Pigg. Får en känsla av att han är mycket ensam annars. Att detta är sättet för honom att få besök. Kaffet är starkt men gott. Gevalia kok, kokat på vedspis. Vi pratar och dricker. Vänder kopparna upp och ner när vi druckit upp som brukligt är. Stämningen är lättsam efter att från början ha varit lite spänd.
Spåmannen tar den första koppen. Berättar om saker som han ser där i sumpen. Mycket kärlek och resor. Jag känner mig såklart osäker på det här. Det hör till. Vad skall man tro? Han är utförlig. Speciellt med tjejerna. Jag känner att han gillar dom. Helst hade han sluppit oss grabbar. Men han berättar också ödet för danspjattarna. Det är mest flickor, resor och pengar där också. Och så är det då min tur.
Han lyfter koppen och så försvinner han iväg när han studerar kaffesumpen där i botten. Det är tyst. Efter en stund ser han lite obekväm ut men säger inget. Det tar en bra stund till innan han säger något igen. Jag börjar också känna mig obekväm nu. Skruvar på mig.
“Dig måste jag varna” säger han. “Jag ser en älg som kanske ändar ditt liv” och han ser in i mina ögon. Hans blick är sorgsen. Han verkar lite besvärad över att säga det. Sen berättar han om henne i fönstret med det ljusa håret. Liksom för att lätta upp stämningen. Hon som ser efter mig. Hon som jag hoppas skall vara brukspatrons dotter där i Voxna men som senare visar sig vara någon annan som jag då inte ens anar finns. När vi så till slut tackar för oss och går ser han på mig och säger “ta det försiktigt”. Och jag glömmer alltihop med tiden. Som man gör.
Trettio år senare säger det pang där i spöregnet. Spådomen har sedan länge förbleknat. Jag är på väg till min övernattninglägenhet i Gävle. Åker en nyluktande bil som bara gått femtio mil. Kul att köra. Skjutsade Karin till Hudiksvall för en undersökning i Datortomatografen tidigare under dan. På vägen hem brann generatorn. Bärgaren kom med den här hyrbilen. En större robustare bilmodell än vår egen lilla röda Renult.
Det tar en stund att fatta att något händer. Jag trycker ner bromspedalen och får stopp på bilen. Ser inget. Lysen fungerar inte längre. Jag måste ha kört på något. Jag rör på en arm. Den fungera. Den andra med. Jag famlar med bältet får upp det. Glassplitter överallt. Rutan är trasig. Det regnar in. Taket snuddar mitt huvud. Intryckt. Jag känner med handen i huvudet. Känner att jag är blöt där bland glassplittret. Blod eller vatten? Jag vet inte. Det gör i alla fall inte ont. Öppnar bildörren. Benen går att röra. Går att få loss. Jag kan stå upp. Ser inget. Det är mörkt. Det iskalla höstregnet vräker ner. Jag hör något vid sidan av vägen. Det måste vara en älg. Det är en älg jag kört på. Den trampar där i diket. Spasmiskt. Men jag ser inget. Vad gör man? Jag ringer 112. Berättar att jag precis kört på en älg. “Är det några personskador frågar damen”. Jag vet inte. Det var en halv minut sedan. Men det gör inte ont någonstans. Frågan är vad det där blöta i håret är? Så jag säger att jag inte vet men att jag tror det är OK. “Jag kopplar dig till polisen” säger damen och är borta innan jag ens hinner reflektera klart över skadesituationen. Och polisen svarar. Jag får ange läge. Dom säger att en jaktledare kommer ut. Lägger på. Jag är själv igen. Empati får man söka någon annanstans.
Så jag ringer hyrbolaget. Dom säger att dom skall ringa en bärgare. Jag står där i regnet. Det är höst och det är ett kallt och ett ihållande höstregn. På gränsen till snö. Det var frost i morse. Älgen hörs inte längre. Den har nog dött där bakåt någonstans.Dit där jag inte ser. Eller kanske har den gett sig iväg. Jag hoppas på det. Att den klarade sig. Det är brorsan som dödar älgar inte jag. Det kommer en bil. Jag sträcker mig in i vraket och slår på varningsljusen. Ställer mig på vägkanten. Den åker sakta förbi. Ögon ser mig. Kör över min kofångare. Det skramlar till lite i kvällen och den är borta. Jag sparkar bort den från vägen när bara bakljusen syns där långt bort. Det tar nog en timme. Jaktledaren kommer. Han har en stark ficklampa. Vi letar upp älgen. Den ligger död i diket femtio meter bakom min bil. Den har nog brutit nacken säger han. Vi går tillbaks och han lyser på bilen som är totalförstörd. Han säger att jag har haft tur. Hans kollegor anländer med en traktor. Den som skall forsla bort älgen. Jag får sätta mig i jaktledarens varma bil för att vänta på bärgningsbilen. Jag är genomblöt men här inne är det varmt och gott.
Bärgaren kommer efter ytterligare en timme. Han säger också att jag haft tur. Så jag har väl haft det. Jag kan inte bedöma det. Jag litar på dom som är vana. Jag får åka med till övernattningslägenheten. Ser mig själv i spegeln. Inget blod. Inga synliga skador. Ja, några små rispsår. Ringer hem och talar om. Duschar av mig glas. Jag står där länge. Försöker skölja av mig olusten på samma gång också. Jag kommer att hitta glas i öron och hår veckor efter. Men jag har haft tur. Jag lever.
Dagen efter är det arbetsdag. Min upplevelse är inte värre än bussförseningar, sjuka barn och annat där i fikarummet. Alla har ju sitt. Det blir inte ens en notis i någon tidning. Det är först senare jag tänker på mannen med spådomen och och undrar om det bara var en slump det där påtvingade bytet av bil tidigare under dagen?