Kaffe. Fredag. Gråvädret har lyft. För grått har det varit nu några dagar. Lite som att bo i ett moln har det varit. Bra programmerarväder. Idag får man väl kämpa med persienner igen för att utestänga älskad och efterlängtad sol. Men gillar båda. Däremot gillar jag inte att utestänga solen.
Jag orkar inte med sociala medier. Jag mår tamefan dåligt av det där snuttifierandet av allt.. Det finns så många fel och så få rätta sätt där i det där. Som klimatdiskussionerna i sociala medier. “Klimatförnekare” är bara snäppte mindre värre att vara än en pedofil. Definitivt värre är det att ifrågasätta någon slutsats där än att vara t.ex. mördare. Klimatförnekare är man om man inte tror. Den som tror mest är bäst. Att handla i klimatfrågan, att ta sitt ansvar, har inte lika stort värde som att tro på saken. Har FN’s klimatpanel eller “forskarna” kommit fram till “det” så är det så. TRO. Tror du inte är du en klimatförnekare. Smuts på en lins som måste torkas bort. Man skall tro. Ifrågasätt icke och inget. Då tror du inte. Det är de dåliga som inte tror. De som hädar han/hon/det/gud.. förlåt fel, “forskarna”.
Som vetenskapligt skolad, ja om man nu är det i någon grad efter fyra års fysikstudier på ett universitet – kändisskap eller många följare på social medier väger ju tungt – så känns det här i mångt och mycket igen från när vetenskapen fick kämpa mot kyrkans ordning. Tro, ifrågasätter du så tror du inte tillräckligt. Så sa man. Inkvisitionen fick ta hand om dem som ramlade utanför det där. De flesta de tog hand om behövde inte tro mer. Aldrig mer.
Gråzoner. Att allt inte behöver vara sant för att en del är det gäller inte längre. Att de vetenskapliga principerna kräver att det man kommer fram till ifrågasätts. Något som i allra högsta grad gäller om det man kommer fram till är rena gissningar.
Fast som sagt, jag orkar inte med sociala medier. Knappt människorna heller. Världen har blivit alldeles för svart/vit för sådana som jag som rör sig i gråzonerna och alltid kommer att göra det. Ja antagligen befinner sig alla människor där i gråzonerna utan att veta om det.
De som är fullständigt säkra på sin sak är ALLTID de som vet minst. Det är just det man lär sig på universiteten oh högskolorna. Att ju mer man förstår desto mer inser man att man inte vet så mycket. I bästa fall är en examen bara ett kvitto på att man fått den insikten. Tyvärr är det inte alla med uppnådd examen som når dit.
Men skit i det där. Det är fredag. En bra dag. IKEA-soffa väntar efter dagen slut. Grön och lite sliten väntar den på en urtrött gubbe. Jag har nämligen sovit dåligt den här veckan. Förbannat dåligt. Helg är återhämtning för trötta gubbar.
Träffar en man som undrar “hur det går med musiken?” Jag blir lite förvånad eftersom jag inte hade någon aning om att just han visste att jag höll på med musik. Jag ser på honom att lite löjligt är det allt att en man i min ålder håller på med det där. Försöker bli stor stjärna liksom. Men jag orkar inte förklara glädjen jag har i det där bara som vara en vanlig gubbe som håller på. Att det bara är den som är drivkraften. Jag svarar något svävande om att jag sällan hinner sitta där i “studion” men att ibland rinner det till. Vi lämnar ämnet. Han är egentligen inte intresserad i alla fall. Det är konversation. Jag skulle ge tusen spänn för att veta hur han fått nys om saken. Men gissar att någon sagt: “Har du hört någon av Hedmans skitlåtar, vilken jävla dynga…”, ja, eller nått sådant. Det är ju så vi lyfter varandra.
Man få önska mänskligheten en trevlig helg. I all enkelhet liksom.