Vinterförberedelser. Hämta mossa till ljusstakar, lingonris till kransar, flytta kompost från de små behållarna till den stora, allt det där fixar vi den här helgen. Vi hade nog tänkt oss att få ner vitlöken, skydda lite träd och buskar och fixa lite andra saker också, men vila har sin tid, och det blir lite mer vila än det var tänkt under både lördag och söndag. Det blir antagligen helg nästa vecka också. Som det brukar. Tydligen också den utan snö, så det finns tid för sådant kvar innan vinter.
Det är ljuvligt skönt att vara ute. Visst det regnar, men inte värre än att man kan njuta av det. Gråväder skapar en alldeles speciell tystnad när man är ute i skogen. Inte ett ljud hörs. Åtminstone inte innan en flock på kanske trettio orrar lyfter. Då låter det som om en vind rytande tar tag i träden. Ljuvligt. Vi inser att vi är ut hit alldeles för sällan. All den här skogen. All den här tystnaden. Närheten till djuren. Spåren. Men man kommer inte ut för att man löjligt nog behöver en anledning att ta siug ut. Vi bestämmer oss för att inhandla varsin bra kamera så fort vi har råd. Skapa en anledning. Bättra oss och ge oss ut också utan anledning däremellan.
Vi har en provprenumeration på DN för tillfället. Den lyfter. Vi läser. Lär oss. Njuter. Förfasas. Lyfts igen. Närmare staden kommer man. Men slut snart nu. Turligt nog kom Svenskan med ett likadant erbjudande. Så några veckor till kan vi var med i allt det där. Får vi någonsin resurser igen till att prenumerera på en stor dagstidning så är det en självklarhet att stoppa en påse pengar där. Den där fördjupande journalistiken ni vet. Den som inte är snuttifiering.
Men nu då. Veckan har börjat. Jag längtar hit till projekte(t/n) men njuter till fullo av vilan och samvaron fram till punkten då jag vandrar ner hit till låtsaskontoret och sätter igång. Båda är gott liv.
Jag befinner mig i en bra fas av livet just nu. Jag gör min grej. Bryr mig inte så mycket om vad andra tycker om det eller om mig som person. Behöver liksom inte det. Behöver liksom inte de där ovationerna. Negativa omdömen rinner av mig som vatten på en gås just nu. Det kan alltså inte bli så mycket bättre. Visserligen är priset en stor dos ensamhet. Jag har inte kontakt med så många längre. Men det finns ett pris man betalar för allt. Ja, och jag är beredd att reglera den fakturan. Sitter där lycklig här under korkeken. Kan man begära mer?
Så nu med ljuset tänt, mörker utanför fönstret låter vi saker hända. Det som inte behöver någons godkännande.