Det är sju grader varmt ute när det borde vara sju iskalla novembergrader. Är man troende så får man belägg för undergången, är man en tvivlare så famlar man efter jetströmmar. Jodå, som ligger där, sveper upp varm luft från kontinenten upp till en kall nord. Fast “normalt” är det ju inte. Man har inte varit med om det här. Tror man i alla fall. Men en kort tid har man levat. En kort tid har alla man känner och minns levat. Väder har det varit jämt.
Men en disclamer då. Man kan röra sig mot att göra så liten miljöpåverkans som möjligt utan att tro på undergången, ja utan att tro. Det är DET som är det viktiga. Vad man gör. Det hjälper inte ett skit att tro att det går år helvete.
Jag är nu en tvivlare av naturen. Kanske också lite av djävulens advokat.
Ordnar man olika saker i samhället idag så kommer det oftast väldigt lite folk. Inte alltid, men ofta. Musikarrangörer och andra kulturarrangörer är hårt drabbade av det där. Man får det svårt att gå ihop ekonomiskt och också svårt att känna att den arbetsinsats man lägger ner verkligen är värd ansträngningen. Ja folket är upptagna. Det är stressiga tider. Fejjan, Instagram, Twitter, Idol, “Paradise hotel”, “Bonde söker fru”, det där, det som tar stora tuggor av “tiden till förfogande”. Där kan vi snacka om undergång. Hur lättmanipulerade blir inte ett människosläkte som hela tiden finns i det där? Eller också är det faktiskt därifrån vi tar oss vidare mot stjärnorna… För att vi måste bort från skiten. Nej, jag varken fördömer eller har svaren. Noterar bara hur set ser ut från min vrå.
Men låt nu denna värmerekordmorgon dra igång och bli dag. Själv skall jag städa. Storverken får vänta till efter det.
