Den som går på tigerstigar av Helene Thorfinn
Det här är en uppföljare till Innan floden tar oss. Jag gillade den och generellt gillar jag den här typen av litteratur där man får uppleva platser och skeenden genom någon annans ögon. Det där som man normalt inte ens kommer i närheten av annars och på annat sätt.
Just det gäller den här boken också. Bangladesh. Spännande. Annorlunda. Intressant. Ja och sen biståndsvärlden. Ambassadvärlden. Intressant att få veta mer om.
Men huvudpersonen. Sofia. Jag blev irriterad på henne i förra boken också men här rinner det över. En mer osympatisk och gnällig person får man leta efter. Just det där ligger och gnager inom en genom hela boken. Förtar mycket av läsglädjen och när man lägger boken färdigläst ifrån sig så är det bara den där känslan av irritation som finns kvar. Man vill putta den där människan ner i närmaste kalla vak så att världen befrias från henne. Ja och jag brukar vara ganska tolerant mot människor ändå.
Så läs INTE är väl rådet om man vill slippa den där irritationen. Historien är det dock inget fel på. Så står man ut med en irriterande idiot som huvudperson så går den att läsa.
Alla andra böcker jag läst finns här.