Natten mot lördag. Fullmåne. Därmed också oljus. Eller blåljus. Svagare i år än andra år eftersom det nästan inte finns någon snö, men tillräckligt ljust klockan tre på natten för att jag skall kunna se oknyttet pila fram där halvsynliga mellan stammarna i skogen. Varelser som inte hör hemma i den verklighet som vi känner. Varelser som staden saknar. Inte förstår.
Jag står där en stund där i fönstret. En gammal ocool gubbe iklädd endast kalsonger. Skogen är det okända precis som mörkret är det just nu även om jag egentligen känner det mesta av den där skogen. Men oljuset fascinerar. Just det här speciella ljuset får fart på fantasin. Man kan se vad man vill. Men för mig är varje strimma ljus, om än så liten, god. Jag har alltid varit mörkrädd. Visserligen mindre så med åren. Men som ung red maran mig hårt. Vild i blicken och med piskan höjd både i mörker och i drömmarna släpade den med mig bland universums hemskheter. En del säger att det där är rester efter tidigare liv. Ja, och vad vet man. Det är bara idioten som är fullständigt säker på sin sak.
Söndag här på kullen. Det har mest varit vilohelg. Vi gör inte sådär jättemycket K och jag. Jag gissar att världen står kvar imorgon i alla fall. Men ny vecka. Nya tag. Man får liksom anstränga sig lite.
Men första advent nästa helg. Tänka sig. Snart jul. Vi gillar jul här i huset. Hysterin finns inte längre på samma sätt. Vi tar det lugnt och har det gott fram till nyår. Det är sen, under januari och februari, som är vinterns prövningar kommer för en sådan som mig. Då skulle jag mycket väl kunna dra iväg till plusgrader. Oftast är det låtsasjobbet som räddar mig. Man får dyka ner och glömma bort. Det brukar fungera. Åtminstone skapligt. I alla fall om man får inmundiga en semla då och då.