Han låser dörren. Två varv som vanligt. Det är sista gången. Han hakar av nyckeln från nyckelknippan. Den han använt i mer än trettio år. Lägger den tillsammans med reservnyckeln, den som hans fru brukade använda, under urnan. Som man kommit överens om. Blir stående där. Utsikten. Den kommer han kanske se igen. Men aldrig mer från den här trappen. Sjön där nere som fortfarande har ett blött och sprött lager av is på sig skall snart ömsa skinn och förvandlas till en blå sommardröm. Kyrkan vid dess kant. Begravningar och skolavslutningar. Minnen. Någon julotta hade han aldrig orkat gå på. För trött om morgonen då i överäten juletid eller kanske snarare ointresserad av det kristna tramset. Kärleken kunde man tro på utan maskeradklätt prästerskap med en vilja vara herrar. Dyra byggnader som slukade pengarna som kunde använts bättre. Men visst hade klockklangen varit vacker där på Lördagseftermiddagarna när helgen ringts in i en kristen värld. Den som spreds över sjön och studsade mellan bergen, för evigt nästan om man hade skarp hörsel.
Han stod där länge och bara såg. Hus där kamrater bodde med sina familjer. Spelemän dom flesta. Man var det här. Han skulle sakna många av dom också. Det hade ofta varit så lätt. Någon lyfte ett instrument och dom andra följde med. Överallt. På festerna. På mötena. Bara hemma en vanlig tisdagseftermiddag. Men igår hade han lagt fiolen i den öppna spisen bland björklabbarna. Fars fiol. Den hade flammat upp. Gett ifrån sig några plågade ljud när strängarna brast och sen försvunnit ut genom skorstenen som koldioxid och andra flyktiga gaser. Kvar morgonen efter fanns bara kolrester och några sotiga beslag. Det han sopat ihop och lagt i soptunnan nu innan det var dags att ge sig iväg.
Han satte sig i sin gamla Volvo. Den hade sett sina bästa år. Men den startade den här gången också. Han tvekande en stund. Backade sedan med bestämdhet ut. Körde bort ner för backarna. Rakt in i förändringens tid.