Jag försöker lite halvdesperat nå fram till en nu-är-det-jul-lugn” punkt. Försöket är att nå en ren kompilering av VSCP igen. Möjligen är det ett vansinnigt mål eftersom jag bara har den här dan på mig innan jag måste ta tag i annat, men gott skulle det kännas. Ja inte för att det betyder mer än att kompilatorn tycker att saker och ting är OK (det är de inte). Men det är i alla fall en bladvändare och en ny sida att återvända till efter julvila.
Men det är mycket nu. Så mycket att jag igår lyckades skicka ett brev som skulle till K’s bror till oss själva. Hmmm… Det är tydligen viktigt var man skriver vem ett brev skall sändas till och från vem det är ifrån. Tänk att det är så noga med allt. Nåja…
Hittar ett brev som jag skrev hem till morsan och farsan när jag jobbade i England. Adressen til gatan som jag bodde på finns med, 67 Anesty Lane, Leicester. Söker såklart. Känner igen. Huset är till salu. Kanske är Clair, som jag bodde hos, död. Kanske finns hon på ett äldreboende numera.
Det är pinsamt att läsa brev som man skrivit själv för många år sedan så det åker snabbt i soptunnan. Sommaren 1978. Länge sedan. Jag äter kött tillfälligt för enkelhetens skull står det i brevet. Jo det minns jag ju.Det var svårare at vara vegitarian då. Maten där i kantinen på jobbet. Mattanten som inte ville ge mig mat första dan. Stod där bara och höll i tallriken. Jag fattade ingenting. Men sen väste hon “PLEASE” och slängde fram tallriken. Ja och jag lärde mig hur man beställer i England.Vi hade en bra relation under resten av tiden. Hon till och med log ibland.
Ja och första dan där på lagret. Alla damerna som stod där bakom hyllorna och spanade in mig. Femton tjugo stycken kanske. Jag var “the handsome Swede” där. Ja tro mig, jag har inte fått den uppmärksamheten, eller epitetet varesig före eller efter den sommaren.
Men vi var ett härligt gäng där på lagret. Underbara människor. Folk om borde blivit kamrater för livet men som försvann någonstans på vägen. Thomas tappade jag ju bort också. Han som fixade så jag kom dit. Vi bodde båda inneboende hos en familj i Katrineholm och läste på vuxengymnasiet där (Katrineholms Tekniska skola). Nytt liv för mig. Thomas sket i det mesta. Festade mest. Var olycklig. Hans föräldrar hade fabriker i Finland där de tillverkade kläder. Köpte tråd från den här firman i England. Fixade så att sonen fick jobba där en sommar. Istället för att hitta på annat sattyg alltså. Jag fick följa med som snuttefilt. En chans jag såklart inte tackade nej till.
Jag kunde ha stannat där då. Ja hade nog säkert gjort det också om inte Universitetet dragit i mig så mycket. Jag trodde verkligen att fysiken var min väg därborta.
Men länge sedan nu alltså. En god upplevelse och ett gott minne. Jag har kvar den lilla statyetten jag fick av arbetskamraterna här bredvid mig. Tänker på dem ibland. Bra människor.
Fast “gamla tider”. Man har ju mycket sådant i min ålder Jag är egentligen inte så mycket för det där. Det gamla. Är mer nyfiken på det nya. Men samtidigt går det ju inte att komma bort från det som hänt, det som satt sig i minnet. Men jag tänker i alla fall inte fastna där. Åtminstone inte ännu.
Undrar förresten om någon av de som fanns där då minns mig nu…