En talgoxe sjunger om våren för mig nu på morgonen när jag hämtar svenskan. Det finns ingen vår att sjunga om noterar jag när jag frysande, nyvaken och tämligen trött hasar fram där i storstövlar a’la 695 pix från Granngården. Kanske är det alla hjärtans dag som fått blodet att värmas upp hos min tappre vän. Att inte kunna hålla sig och att det måste ut nu genast har vi hur som helst gemensamt. Så jag lyssnar och mår gott av det jag hör. Lovar mig att köpa en sån där stor talgboll med snöre senare i Ljusdal idag och bjuda på den som om den var blommor och uppskattning till en världsberömd mezzosopran.