När man inte längre orkar stå rakt upp och ner som förut. Det är då det börjar bli jobbigt. Att vara en i grunden positiv kämpande, en “inte ge sig” människa, och inse att man egentligen bara är en kalkstensklippa som sakta låter sig urholkas av havets eviga rörelser. Bit för bit faller bort där nere vid basen och man känner att snart tippar allt detta och det finns inget man kan göra åt den saken. Det är då det värker till där i bröstet och man funderar på att bara stilla ge upp. Skita i det där “inte ge sig” och bara falla med ett brak, falla mot och till en evig vila.