Den är kanske femhundra meter lång den där korridoren. Ja egentligen är det två. För i mitten finns huvudingången med kafeteria och information. Men går man mellan de två ändpunkterna i korridorerna fram och tillbaks upplever man den som en enda. I ena änden sitter Sjukhusfysikerna och bredvid dom de dyra NMR maskinerna som kräver kalibrering och annat ständigt underhåll av kvalificerad personal. I den andra delen av korridoren finns mammografin och bröstmottagningen och dietister. Den delen är också den gamla delen av bygget, Med marmorkolonner och marmortrappor uppåt, uppåt, upp mot andra för mig hemliga våningar. NMR maskinerna står i gipsvägslokaler, de som är av modernare snitt precis som sitt innehåll men knappast vackrare.
Jag är nere på Gävle sjukhus för preop. Det skall tas blodprov och EKG och jag skall träffa läkare, sjuksköterska och narkosläkare. En hel dag är avsatt till det här. Bra kan man tycka. Samlat och vettigt och lugnande.
Det är snöstorm den här dan. Klass två varning. Såklart är det det. Jag startar halv sex från Los för att hinna med X-tåg mot Gävle. Går upp en timme före utan att ha sovit speciellt mycket. Halvfyra kör en plog med trasigt skärblad nere på vägen och natten dundrar och vibrerar och håller mig valken. Innan det har jag knappt hunnit somnat orolig för att inte vakna av klockan som jag är. Men allt det där, det löser sig, som det brukar, nio är jag i Gävle. En kvart senare uppe på sjukhuset. En stund senare har jag tagit prover och gjort EKG. Det är som ett löpande band på Volvo.
Provtagningen är effektiv. De flesta brukar säga att de har svårt att hitta mina vener. Jag brukar låta dem ta i handen efter några försök. När jag märker att sköterskorna blir nervösa. De känns lite mer där såklart. Det blir mer blod under huden. Brukar bli en stor blå blaffa över handryggen i en vecka. Men för sådant är jag inte känslig. Men inte här alltså. Stick sen är allt klart på någon minut. Sköterskan är äldre och både vänlig och trevlig och tydligen ett riktigt proffs på de här.
Jag går till EKG direkt eftersom jag inte har annat för mig. Sköterskans bror har köpt hus i Los. Jag berättar om björnar och sjöar. Blir klar på några minuter. Hinner inte ens sätta mig tillrätta i väntsalen ens.
Sen står jag alltså där. Klockan är tio. Mötet med operationsteamet är inte förrän vid ett. Ute blöt tung horisontell snöstorm. Inget promenadväder. Jag har hur som helst för lite pengar för att ge mig ut på stan. Det blir till att vandra i sjukhuskorridorer. Jag lovar, det bli många vändor under tre timmar.
Fast jag lyssnar såklart på människornas diskussioner där jag går eller sitter. Studerar alla andra som finns där på sjukhuset. Det är ändå min kanske största hobby det där. Som när jag sätter mig ner och äter en medhavd smörgås med överblivna veganska jul*öttbullar. Två kvinnor. En i den övre medelåldern och en i den yngre medelåldern. Den ena skall till kvinnokliniken den andra har varit på cellprov. Hon skrattar gott åt det eftersom hon “fått plocka ut allt där inne redan”, “skall det liksom behövas?” och den andra kvinnan spär på med avlägsnade äggstockar och så vidare och andra grejer som nu skall plockas bort. Ja sådant som folk normalt gråter åt men båda de här kvinnorna skrattar glatt och gott. Jag sitter där och blir rent av imponerad hur man kan vara så positiv åt eländet. Men det kan man tydligen. Dom kvinnorna är helt enkelt mina övermän.
Men efter inmundigande av macka vandrar jag på. Vid tolvtiden kommer två bastanta damer ut från sjukhusfysikernas rum. De pratar ryska med varandra. Ja vad annars tänker man och går vidare. Jo man funderade väl åt det hållet också en stund. Sjukhusfysik alltså. Att kunna göra nytta. Men det var alltså före datorerna. Kanske lika bra tycker man nu. Min ryska är inget vidare.
Varje varv jag går går alltså genom huvudentrén och kafeterian. Det doftar kaffe och till slut klarar mitt veka sinne inte av den spara-pengar-målsättning jag satt för mig själv och det blir en kaffe och en bulle för fyrtiosju spänn. Märk väl att det fanns semlor. Lite karaktär har jag nu tydligen ändå kvar där djupt inom mig.
Men tre timmar går till slut. Sekund för sekund tar jag mig igenom dom. Faktiskt. Fast det sitter långt inne. Små är tidstuggorna. Tiden som nästan aldrig annars räcker till har här sträckts ut i ett seghetens kolahavsuniversum Träffar läkare som inte har en aning om vad som skall hända eller vad som skall göras. Men det är som vanligt. Briefar varandra gör man inte i läkarkretsar. I journalerna står dessutom inget alls så även om han läst på där före så hade han inte hittat något användbart. Men jag drar historien. Som jag gör varje gång. Hur som helst 100 minuter operation är planerad. Överläkare ett från Hudiksvall och Överläkare två från Gävle skall utföra den. EKG är bra. Proverna är OK. Blodtryck och lungor OK. “Hejdå”
Sen sjuksköterska. Den vanliga informationen. Hem efter ett dygn om allt går bra. Sist blev det tio dygn eller var det tolv?. Den stora stötestenen hur man kommer ner till Gävle klockan åtta operationsdagen löses. Sjuktaxi. Lugnar mig. Operationsdusch före resa och kvällen före. Ja, det blir ju nästan samma tid. Vegetarisk mat. Frukostval kryssas i. Sal med tre andra. Jodå det går väl. Förra gången hade jag en åldrig tant bredvid mig som svor högt och ljudligt som en borstbindare nätterna igenom. Jag har nog aldrig hört så mycket svordomar. Men japp, “klara så?” “Frågor på det?” “Nope!” “Hej då”
Så narkosläkare. Stressad yngre kvinna. Gapa. Frågor om lösa grejer i munnen. Jo en brygga som sitter lite löst. Fattigmansmun. “Böj huvudet bakåt”. “Bra”. “Ta inte den där medicinen på morgonen före operation”. “Jodå resten kan du ta”. “Men det står ju här…” “Skit i det”, “Hejdå!”
Så är jag klar. Klockan har blivit tre. Hemåt i snöstormen. I princip redo…