Sorry, det finns inga namn att stolt droppa framför dräglande munnar idag heller. Jag har inte mött en enda människa utanför familjen. Än mindre någon som du, käre läsare, känner och ser upp till. Sorry!
Men annars en utmärkt dag som inleddes med snöskottning. Skyffel, skjut på med höger ben, lyft sedan med vänster arm, minimera användning av höger arm så mycket det går. Jodå det fungerar. Skapligt. Jag har utvecklat tekniker för både skottning och bärande av pelletssäckar som inte behöver mycket högerarm alls. Det ser säkert löjligt ut. Men det skiter såklart jag i för det behövs egentligen inte ens skottning för det.
Resten av dagen är riktigt koncentrerad. Det går inte att önska sig mer. Ändå går det så förbaskat sakta alltsammans. Men är man en person så kan man inte göra mer låtssajobb än max tre personer. Om man är ung. I min ålder närmar man sig nog som mest en hel persons dagsverke. Bra dar. Snart en halv följt av en fjärdedel och sen ingenting. Det går utför. Nämligen.
Men det går inte göra annat än att sega på. Bit för bit ta sig framåt mot något slags mål är ju det man låtsasjobbar för. Väl framme kör man igång igen. Ja och ibland tycker man det är kul till och med.
Fast ändå är det det här jag vill. Jag frågar mig ständigt VARFÖR!? Ja och har inget vettigt svar på det. Jag får inte ut ett ett dugg av det här. Kommer antagligen heller aldrig at göra det. Men ändå… känns det som det är värt alltsammans. Jag gillar det jag gör. Alla timmar, allt som försakats till trots. Finns det parasiter som ger den där symptomen kanske? Någon slags open source slemgrej som kryper in genom av av näsborrarna och tar sig vidare upp i hjärnan och driver oss nördar ner i avgrunden för att själv växa och ta över världen.
Nåja…
Det skulle varit skönt och sitta och titta på också. När andra jobbar alltså, ja till och med kolla när de låtsasjobbar. Se saker gå framåt. Heja på när det kärvar. Fast det skulle ju kräva att folk vill gå samma väg som en annan. Faller som ett flygplan utan bränsle på 10000 meter alltså. Troligen.
Så knappa på. Det är det som gäller. Bit för bit. Tugga för tugga. Tills det inte känns roligt längre. Eller ÄR klart. Skrämmande tanke. Men det finns andra saker man kan göra. Det vet jag med. Det här är inget Talibannäste. VSCP är bara en ide som behöver testas. Det finns många fler ideer.
Nämligen!
Fast nu. Upp för trappor. Ja ner först såklart. Hulkfylla. Några säckar. Ger varmt hus imorgon. Måste nog förresten beställa mer pellets imorgon. Som alltså skall bäras in. Pust! Fast först sova alltså. Läsa en stund. Gostunden. Ett kapitel. Dansk dysfunktionell värld. Jodå skaplig läsning. Ja och sen hoppas på en morgondag. I bäste fall kommer den. Sen ner hit igen. Glädjen att få komma hit och sätta igång igen. Som “Macken”. Gokänsla i magen. Det är bra konstigt ändå…