Jag fryser. Det finns egentligen ingen anledning. Men jag fryser ändå. Är en fryslort. Har varit det sen tidigt sjuttiotal, Ullungen, Edsbyn, Träförädlingen, vinter, vattenpump och jag på isar. Kylan har liksom aldrig riktigt lämnat mig sedan dess. Stannar kvar där inne i skelettet. Som permafrost.
Eftersom jag sitter på kontoret kör jag igång kamrat värmefläkt. Den får snabbt till bastutemperaturer. Gör sitt jobb i brist på installerad kamin. Gör det ganska bra faktiskt. Som en vän skall. Lite av den värme den genererar letar sig också in i min lekamen. Mildrar kylslagenheten. Kommer dock inte åt permafrosten men värmer i alla fall det yttersta lagret av hud så att knottret försvinner. Man tackar. Blir skyldig.
Här är allt bra. Man lever. Har slöat hela helgen. Behövde det och ville inget annat. Kan det bli bättre än så? Knappast. Har till och med fått i mig en semla, Bull Olles, goda, inte godast, men tillräckligt gott. Man sänder en tacksamhetens tanke till han eller hon som kom på skapelsen. Den här tiden på året vore annars absolut inget att ha om de inte fanns som små ljuspunkter i tillvaron.
Men nu är alltså en väldigt kort låtsasarbetsvecka inledd. Den kommande veckan får liksom bli lite som den blir. Så är det bara. Men först, “get your affairs in order” ungefär. För säkerhets skull.
Knappa På*