Jodå, jag lever, begär inte mer. Räknade inte helt säkert med att vara det. Så ett plus där onekligen. Lite överkänsligt kanske men så får det väl vara då. Jag har aldrig varit en “superhero”.
Men urkopplad är jag. Bortkopplad. Sitter här och skriver det här med vänster hand och inser att det är så det kommer att förbli. I månader framöver. Däri ligger utmaningen. Inte i smärtan. Om man nu vill något, något som helst kräver två händer, om man vill det så att det värker, ja, då är såklart det mer än tråkigt. Men lever alltså. Alltid något. Ja egentligen högsta vinsten.
Men skit i det där nu. Andras sjukdomar, ingen vill höra om dom. Jag vet. Ändå lär väl en del smyga sig in här framöver. Ber om ursäkt för det redan nu.
Jag läser, ser på film och sover just nu. Entimmessovare har jag blivit. Mellan det där innehållsrika livet tänker jag då men så lite det bara går. Just det är inte lätt.
En taxi hämtar upp mig för transport till sjukhuset i Gävle. En annan skjutsar mig tillbaks. Lyx. I båda fallen vet jag det mesta om förarnas liv efter turen. Däremellan vårdbiträden, syrror och läkare. Man får ta chansen. Att lära sig om människorna. Ja jag är genuint intresserad. Nyfiken. Antagligen därför jag jobbar med teknik!?
Alltså visst är jontransporten i nerverna intressanta. Varför har jag inte sysslat mer med det tänker jag när en läkare samtidigt lägger letar en nerv med ultraljud för att lägga en axelblockad. Japp man hindrar jonerna från att vandra. Det sista jag minns innan operationens svarta mörker är pratet om luftens procentuella innehåll av syre och kväve som narkosläkaren spörjer om. Kanske tröttnar han på alla frågor. Pumpar in tystnaden.
Men på uppvaknandet finns annat intressant att ta del av. Syremättnad. Puls. Blodtryck. Andningsfrekvens. Ett liv utan vetgirighet är inget liv.
Sen sover jag mest. Gör ett försök att gå upp på toaletten. Blir satt där på stolen samtidigt som undersköterskan rusar iväg. Mister synen redan på vägen dit. Sitter där och väntar på att jag skall tuppa av. Det blir värre och värre. Kallsvetten rinner om mig. Får ropa på hjälp till slut eftersom ingen kommer. Blir ett jäkla pådrag. Får pissa i flaska efter det.
Men jäklar vad nöjd man måste vara med Svensk sjukvård. Jag får ett fantastiskt bemötande och en underbar service. I många länder skulle en sådan som mig inte ens komma i närheten av det här eftersom jag inte skulle ha råd. Åter andra skulle bli skuldsatta för livet. Så tack Sverige. Jag kommer aldrig att förstå varför en del vill röra sig bort från det där.
Men nu så. Vänsterarmsknappandet tär på krafterna. Återkommer. Kanske.