Sol.
Droppandet.
Jag inne.
Axellåst och försiktig.
Tisdag.
Nära.
Till något.
Oklart vad.
Brorsan fyller sjuttio idag. Tamefan. Farsan blev inte äldre än så. Kändes ganska gammal ändå. Ganska. Viktigt. Han hade många goda år kvar som han inte fick. Men brorsan? Redan! Grå och gubbe på riktigt. Blir säkert hundra.
När han fyllde femtio tyckte jag han blivit gammal, brorsan. Jag var ju “bara” fyrtiotre. Men de gick så jävla fort de där åren. Tjoff så var man där själv. Hann man ens blinka? Sen dess har ju inte tiden saktat ner precis. Man förstår såklart att rätt vad det är så är man själv där brorsan är idag också. Om man överlever. Lever. Ja och det vill man ju. Om man är frisk. Det finns så mycket kvar som man brinner för.
Så man får väl höja kaffekoppen mot Kvarnbergstorp och salutera sin bror. Vi har aldrig stått varandra speciellt nära. Det är synd såklart. Men inget att gnälla över heller. Tjugo år i terapi hade säkert löst upp den knuten om man velat. Det mesta är bara som det är. Tiden rör sig framåt och man lever sitt liv i den så gott det går. Det räcker. Det vet jag. Tamefan!
Grattis på dig brorsan.