Jodå. Man sitter här. Försöker. Piggare. Mycket piggare men långt, LÅNGT, ifrån normalläge. Ja och just nu är det inte “gammeln” som det handlar om. Inte denna gång. Nästa gång.
Vänsterhandsknappar. Långsamt går det. Värdelöst rent utav. Svårt att göra något nyttigt. Svårt att känna sig nyttig, vara behövd, vara producerande. Om man nu någonsin har det som låtsasarbetande. Antagligen inte. Men man trodde det. Inbillade sig. Ville vara det.
Men glad ändå. Att ha rest sig från soffan är ändå ett lyft. Att åtminstone få sitta på låtsaskontoret. Här nere. Lillkatten och jag. Droppandet från taket där utanför. Våren. Hulk-sövaren.
Ljusdals kommun behöver spara 75 mille. Men ingen vill bli “bortbesparad”. “Jävla kostymnissar skriker ena sidan”, “Förbannade bakåtsträvare och stoppklossar ropar den andra”. Fartyget, ja det tuffar på mot grund. “Full fart framåt kamrater!”, “Hej vad det går!”
Jag saknar visionerna för egen del. Var tog de vägen egentligen? Finns det någon som vågar komma med annat än undergångsprofetior?
Men alla inblandade i det här försöker säkert göra “bra” de också.
Hoppas man.
Det finns så få rent onda eller rent goda. Grått är vanligare.
Men vad vet jag. En gubbe. Ingenting såklart. Har aldrig gjort. Har inte ens Facebook. Vad det nu har med någonting alls att göra.
“I rest my case”
Mina högerarmsövningar.
- Knyt handen så ofta som möjligt.
- Pumpa armbågen ofta.
Ett träningsprogram i min smak.
Liksom.
Fast ny. Musik. För vem kan leva utan?